Ångesten ligger tät över Schtaan

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

SKELLEFTEÅ. I Schtaan har man väntat och väntat på att allt ska återgå till det normala.

Men nu?

Nej, det börjar faktiskt kännas ganska resignerat.

En bit in i andra perioden:

Chanserna radas upp i anfall efter anfall, Reideborn räddar varje gång, ibland utan att veta om det, Skellefteå leder skotten med 23-8…

Men Djurgården leder matchen med 2-1.

Otur och missflyt?

Nej, inte när det händer gång på gång, vecka efter vecka. Ja, faktiskt månad efter månad. Då handlar det om något helt annat.

Då handlar det om en ren oförmåga att göra mål, framkallad av kramp och ångest – kombinerat med sedvanlig gåvostund.

Djurgården gjorde mål på sitt allra första skott på mål.

Kort därefter satt nästa skott.

Gemensam nämnare: att Skellefteå fick anfall brutna på katastrofalt illa valda ställen.

Vi är en bra bit in i januari nu, slutspelsfesten och allt det där roliga väntar runt hörnet – men Skellefteå riskerar faktiskt att missa allt ihop.

Ja, sug på den. Mäktiga Skellefteå AIK, som var i final i våras och som spelat sju finaler de senaste åtta åren, kan mycket väl missa även kvalet till slutspelet, det som kallas för ”play in”. Laget ligger där de ligger på elfte plats och det börjar faktiskt att bli en otäck lucka uppåt.

Vid det här laget har tränaren Tommy Samuelsson vaskat om i kedjorna så att det räcker och blir över, men effekten har uteblivit. Laget fortsätter att förlora snyggt och det börjar faktiskt kännas uppgivet. Läktarna gapar halvtomma och North Powers ramsor känns halvhjärtade.

Även ortens journalister har liksom börjat acceptera läget. De har sett detta scenario nu tillräckligt ofta för att se denna förlust som ”symptomatisk”. Och i dag är det väldigt få som tror på ännu en SM-final till våren. Det är mer troligt att det inte blir något SM-slutspel över huvud taget.

Sportchefen har aviserat sin avgång. Samma sak med tränaren Bert Robertsson. Ångesten ligger tät över bygden och det finns liksom ingenting som känns givet längre med Skellefteå AIK.

För Djurgården, däremot, var den här segern så viktig och skön. Före matchen roade jag mig med att ta fram en tabell från den 14 november – datumet då Axel Jonsson-Fjällby återvände till DIF.

Sedan dess har laget gått sämst av samtliga i SHL och bara lyckats ta två trepoängare.

Nu kom ytterligare tre poäng och det går inte ens att föreställa sig hur viktiga de var.

Visst, laget var utspelat långa stunder av matchen och det känns som om det var länge sedan vi kallade Djurgården för Sveriges bästa lag. Mycket av spelet går på styltor, men segern gav fastare mark i tabellen, en viss arbetsro och kanske, kanske var det här något att bygga vidare på.

För en sak har vi ju lärt oss:

Det är aldrig långt till toppen den här galna säsongen.