Från allsvenskan till målhjälte i NHL
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-17
Patrik Berglund lever drömmen: ”Det är jäkligt kul”
NEW YORK. Kanske den bästa svenska NHL-rookien sedan ”Foppa” och ”Sudden”...
Blott 20-årige Patrik Berglund har inte spelat mer än några få matcher i världens bästa liga, men tvingar oss redan att ta till såna superlativer.
– Jag tycker att jag kommit in i spelet rätt bra. Fast det är klart, det går lite fortare än mot Oskarshamn i Allsvenskan, säger den nyblivne St. Louis Blues-stjärnan.
Det är ju det verkligt remarkabla i den här sannsagan.
Så sent som i våras spelade Patrik Berglund fortfarande allsvensk hockey med Västerås – mot motståndare som just Oskarshamn.
Nu, ett halvår senare, är han etablerad center i klassiska St Louis Blues – mellan superstjärnan Paul Kariya och Dave Perron.
– Jag tycker att jag kommit in i spelet här borta bra. Det fungerar över förväntan, säger han.
– Fast det är klart, det går lite fortare än i Allsvenskan.
Det man kan onekligen tänka sig. Är det den stora skillnaden, tempot?
– Mja, det och kvaliteten på spelarna överlag. Alla har mer ”skills” än spelarna hemma i Sverige, så är det bara.
Kände ingenting
Tillräckligt bra för att stoppa unge västmanlänningen Berglund är de dock inte.
Redan i sin andra match, när Blues vände och vann mot
Toronto i måndags, stångade han sig in i statistikböckerna med ett mål och en assist – en prestation i klass med vad tunga pjäser som Mats Sundin, Peter Forsberg och Daniel Alfredsson lyckats utföra som rookies.
– Det är alltid kul att göra mål, men just när det hände hann jag inte känna något speciellt. Då var jag så inne i matchen berättar han.
– Men efteråt var det ju skönt att tänka på att jag kommit med i målprotokollet på en gång. Särskilt som vi vann.
Och du fick, som traditionen bjuder, behålla pucken efter premiärmålet?
– Jodå.
Var ska du göra av den då?
– Ingen aning, hehe. Det får vi se.
Vass vid mål
Att ”Bulan” redan har en sådan souvenir i sin ägo är inget som förvånar omgivningen. Det var, bland annat, för hans exceptionella målfarlighet Blues-ledningen såg till att locka sin supertalang till Missouri redan nu.
Och det är också den egenskap ynglingen själv nämner först när man ber honom förklara vad det är som gör att han passar så bra i NHL.
– Ja, jag är rätt vass när jag kommer fram till kassen, säger han med en självklarhet man inte stöter på hos alltför många 20-åringar.
– Därutöver är jag en hårt arbetande center. Men det finns saker jag behöver förbättra också.
Som vad?
– Jag hamnar fel ibland och måste bli bättre på att hitta mina positioner i uppspelen. Men jag skulle tro att det kommer med tiden.
Fysiken då?
– Jag behöver nog lägga på mig några kilo, men hittills tycker jag att det gått väldigt bra på den punkten.
Spelet är inte för hårt, tycker du?
– Nä, det är ingenting som skrämmer mig. Då skulle jag inte ha åkt över och spelat.
Fått stort förtroende
Som framgår finns det inte mycket till tvekan hos den här blivande NHL-giganten. Han vet vad han kan och vad han redan åstadkommit – och han är alldeles uppenbart nöjd med tillvaron.
– Men jag har också fått stort förtroende av lagledningen. Då blir allting lättare, säger han.
– Över huvud taget satsar de väldigt mycket på oss unga killar i det här laget. Det är jäkligt kul.
Skaffat lägenhet
Patrik har hittat rätt även utanför rinken, visar det sig.
– Jag kom hit redan för en och en halv månad sedan, så jag har liksom hunnit vänja mig vid att vara här. Och jag trivs bra. Jag har just skaffat en ny lägenhet och ska snart köpa egen bil.
Vardagligt stöd har han av landsmannen och förre Linköpingsbacken Jonas Junland.
– Han är skadad och har inte spelat någon seriematch ännu, men han är kvar i St Louis så vi umgås mycket, berättar ”Bulan”.
Inget du saknar hemifrån?
– Nej, inget mer än vänner och familj. Men familjen kommer hit nästa vecka och hälsar på. Det ska bli kul att få ha dem här ett tag.
Trivs i St Louis
Vad har du för intryck av din nya hemstad då?
– Det är fint här. Det är en storstad, men ändå med en känsla av mindre stad. Det gillar jag.
Allting verkar helt självklart.
Men det är väl så det låter när de stora begåvningarna hittar hem.