Leifby: Riktig hockey för riktiga supportrar
Från Matojärvi i norr till Kirseberg i söder.
Den hockeytid nu kommer är den bästa tiden på året.
Det drog igång någon gång i september, har jag för mig, och efter ett halvårs grundserie-gosande är det äntligen dags för lite rejäla tag och de där matcherna vi sett fram emot sedan vi Nikolaj ”Drutten” Drozdetski-snärtade in den sista Foppa-toffeln från uteplatsen i höstas.
Uppe i nordligaste Sverige går klassiska Kiruna AIF in i en kvalserie som kan ta Börje Salmings, ”Klimpen” Häggroths och ”Garvis” Määttäs moderklubb till en serie de inte spelat i på nästan 30 år.
Björklöven och Västerås möttes i en fantastisk/vidrig hockeymatch i fredags, Björklöven avgjorde sent och nu får Västerås spela vidare i den negativa kvalserien där Södertälje redan befinner sig och dit lag som Troja, Huddinge, Väsby och Kristianstad (med Mats Lusth som tränare!) kan komma att ansluta.
Kuttersmycken i den svenska play-off-hockey-historien.
”Ska vara i princip omöjligt”
Mora och Karlskoga är redan igång i den allsvenska finalen och med tanke på hur det såg ut i söndags kan den matchserien mycket väl utveckla sig till en riktig holmgång.
Den allsvenska slutspelsserien, den som borde kallas LG Jansson Hockey Race, startade på måndagskvällen och där vräker sig AIK despotiskt fram.
För en oinvigd är det näst intill omöjligt att begripa hur ett av lagen ska ha en möjlighet att nå SHL och det finns så klart en tanke bakom upplägget.
Det ska vara i princip omöjligt.
Om vi trycker upp stenciler, släpar fram overhead-apparatur och kompletterar med Perra Johnssons blodvärden från april i fjol så går det faktiskt att styrka.
Det finns en liten, liten, liten chans.
Än så länge.
Gigantiska ekonomiska skillnader
För två veckor sedan kunde Sportbladet berätta om hur det nya tv-avtalet kommer att ge SHL-klubbarna intäkter på 42-48 miljoner årligen samtidigt som de allsvenska lagen får nöja sig med 2,3.
Jag har redan uttryckt min oro för hur den klyftan ska påverka svensk hockey, om hur drömmen om avancemang (och ångesten för degradering) helt kan försvinna när de ekonomiska skillnaderna mellan SHL och allsvenskan går från stora till gigantiska.
Det rörde om.
Många oroliga hockeysupportrar, både med sympatier för forna och nuvarande SHL-lag, hörde av sig och ramsan ”SHL – hockeymördare!” har hörts lite här och var ute i ladorna.
Bra.
Fortsätt väsnas.
Det sämsta vi kan göra är att hålla käft och acceptera.
De enda som unisont har intagit en positiv hållning till det avtal som nu riskerar att segregera svensk hockey helt och hållet är, förutom SHL-pamparna, experterna på C More.
Jag vet inte om det beror på att de har fått bunkerorder att försvara det avtal som deras arbetsgivare nu förbundit sig att betala eller om de faktiskt tror att det här kommer att gynna svensk hockey i stort.
Att ”pengarna kommer att flöda ner i seriesystemet” tror jag på den dagen jag ser det hända och så här två veckor efter Sportbladets granskning har jag fortfarande inte hört någon representant utanför SHL glatt uttala sig om alla möjligheter och drömmar som nu uppenbarar sig.
Inte kul om du bor i Örebro
Det är märkligt om nu ”pengarna kommer att flöda ner i seriesystemet”.
På tal om SHL.
Det börjar dra ihop sig där också och helt ointressant är det inte.
Rögle och Leksand slåss om att undvika jumboplatsen som innebär ett pest-av-sju mot Mora eller Karlskoga.
Är du hockeyintresserad och boende i Örebro blir det lite värre, då får du vänta i ett halvår (!) innan du får se ditt favoritlag spela ishockey igen.
Luleå, Karlskrona och Djurgården kivas om play-in-platserna ovanför det där hitte-på-strecket som ingen förstår varför det finns och som måste avverkas innan det riktiga slutspelet börjar.
Medan Jörgen Lindgren och hans förtrogna desperat försöker defibrillera fram någon slags spänning, ivrigt påhejade av hagalna spelaragenter och skrämda C More-experter, så går vi andra på hockeymatcher som faktiskt betyder någonting.
För vad är ett play-in när det finns play-off?
Ni vet, mötena som folk pratar om i dagar och till och med skaffar bank-id för att kunna säkra upp förköp till.
Matcherna då folk ombeds att flytta in mot mitten för att fler ska få plats och där den snålaste jäveln i bygden kan offra en halvfull Ettan-dosa i frustration över en felaktig dömd icing.
Matcherna som fortfarande betyder någonting för de som spelar och de som STÅR och tittar på.
Riktig hockey, alltså.
För riktiga supportrar.