’Blodsmak & panikkänsla’
Publicerad 2011-06-29
Sportbladet testar elitserieklubbarnas sommarträning: ’Hjärtat känns inte bra’
Om jag hade fått tillfällig minnesförlust och vaknat upp vid 13.15-tiden den 21 juni 2011 hade många märkliga tankar kommit.
Var är jag?
Varför fortsätter jag cykla trots att jag inte vill?
Varför sitter jag och stirrar på Josef Buomediennes röv?
När jag var ung var jag 110 procent säker att jag skulle bli hockeyproffs. I dag är jag lika övertygad att jag
hade blivit proffs om det inte hade varit för den där förbannade sommarträningen.
Jag har aldrig greppat det.
Att frivilligt ta ut sig så pass mycket att tankarna handlar om desperat överlevnad – det är ju så långt ifrån den sportsliga glädjen det bara går att komma.
Därför kändes det sådär när nyhetschefen gav mig i uppdrag att prova på eliserielagens sommar-träning.
Uppladdningen: Sweden Rock
Förutsättningarna? Jag har inte tränat på mer än sex månader, bortsett någon korpenmatch i inne-
bandy.
En vecka innan plågan skulle ske befann jag mig på Sweden Rock Festival i Blekinge vilket är så långt ifrån en träningslokal man kan komma. Inte Blekinge då, det finns säkert träningslokaler där, men det är inte direkt syftet med den festivalen.
Kort sagt: Jag är allt annat än vältränad.
Därför var det för mig en storskräll att jag ens tog mig igenom Djurgårdens försäsongsavslutning – att cykla det tre mil långa Lidingöloppet.
På en timme och 45 minuter tog jag mig igenom plågan. Det mest fascinerande är de svängiga tankarna som dyker upp under den psykologiska prövningen. Ett litet utdrag:
”Redan start? Fokusera på att se bra ut i kameran nu.”
”Det här går ju bra. Vi hänger på Tjärnqvist & Co, inte illa.”
”Jävlar vilken uppförsbacke”.
”Var är Tjärnqvist?”.
”Aj då, det här känns inte bra i hjärtat. Jag kommer få kämpa mig till halva.”
”Äntligen utför.”
”Aha, Buomedienne har riktiga cykelbyxor med vadderat där man sitter. Smart.”
”Varför sitter jag och stirrar på Josef Buomediennes röv?”
”Vad gör jag här?”
”Ska äta chips sen”
”Mer plant, tack.”
”Tack.”
”Nio kilometer kvar. Chans att åka bil härifrån. Äh, ingen minns en fegis.”
”Jag skulle ha gett upp.”
”Satan.”
”Helvete.”
”Måste gå. Men när blev mina ben så här tunga?”
”Så sjukt tråkigt det var med orientering när man gick skolan.”
”Varför gör jag det här? Jag får inga 200 000 i månaden som vissa andra.”
”Högsta punkten, 48 meter över havet!? Dom måste skoja. Vi har ju cyklat flera kilometer rakt upp.”
”Ska äta chips när jag kommer hem.”
”Ah, utför. Shit, nu går det fort.”
Det går sådär fram och tillbaka hela tiden, högmod blandas med vördnad.
En dimmig jakt mot mållinjen
Hur som helst har jag klart för mig hur hela loppet var.
Konstigt nog har jag inte alls lika klar bild över de blott fem-tio minuter jag var i AIK:s hinderbana.
– Den är riktigt jobbig. Den är tuff, varnade Fredrik Svensson mig innan och då borde jag ha fattat vad jag gav mig in på.
Det gjorde jag inte.
Efter två avverkade hinder får jag tunnelseende. Redan då har jag fått upp pulsen så mycket att resten handlar om en dimmig jakt mot den där förbannade mållinjen.
Jag hör röster runt omkring mig men jag förstår inte vad de säger. Jag kan tänkta mig att de skrattar.
Vad jag tänkte? Ingen aning. Det jag vet är att jag efter att jag tagit mig i mål hade blodsmak i munnen och panik i skallen – det kändes som att hjärtat skulle rasa ihop. Jag har nog aldrig känt mig så svag.
Oskar Steen påstår att jag ska vara med även under det andra varvet.
– Han sa det, säger han och nickar mot tränaren.
Jag skrattar utåt men känner i själva verket bara panik.
Aldrig mer.
Björn sätter plus på Djurgården och AIK:s träning
■ Underhållningsfaktor
Djurgården 
Att sitta på en cykel i två timmar leder visserligen till en smärtande bakdel. Den fina miljön på Lidingö gör dock att man stundtals kan njuta av naturen.
AIK 
Hade jag varit tolv år gammal hade jag nog tyckt det hade varit ganska kul att hoppa över hinder, kräla i sand och klättra i stegar. Nu är jag 24 och då är det bara jobbigt.
■ Kreativitet
Djurgården
Djurgården tränar på samma sätt nu som de gjorde -97. Det säger en del.
AIK
Hinderbana? Kom igen nu.
■ Hur imponerad blev jag?
Djurgården
Min tid, en timme och 45 minuter, var ”bara” 17 minuter sämre än snabbaste lag. Jag hade väntat mig betydligt mer. Å andra sidan cyklar Marcus Nilson
förbi mig med en hand på styret och pekar ut sina drömvillor samtidigt som jag fokuserar på överlevnad.
AIK 
Jag var helt död efter en runda. Samtidigt kommer AIK-spelarna dit efter två timmars stenhård vattenfys, kör
hinderbanan TVÅ gånger, tävlar i chins och joggar vidare till nästa träningsform. AIK kommer inte falla på orken i år.
■ Hur jobbigt var det?
Djurgården
Förväntningarna var att jag kanske skulle klara halva loppet och sedan få bryta helt slutkörd. Men trots att jag kom dit utan att ha tränat det senaste halvåret klarade jag det hyfsat galant. Men visst, det var inte jätteskönt att kliva upp ur sängen dagen efter.
AIK
Tanken var ju att jag skulle göra hinderbanan minst två gånger men det fanns inte en chans att jag skulle göra det en gång till – i så fall ska jag ha rejäl löneökning. Redan efter andra hindret hade min puls eskalerat och efter det handlade det bara om att överhuvudtaget ta sig i mål.
■ Tränarnas omdöme
Mikael Johansson, tränare Dif 
– Du gjorde det jättebra, 1.45 är en bra tid för att vara första gången, jag vet inte hur mycket du tränar, men du klarade dig bra.
Anders Hultin, fystränare AIK
– Ska jag vara riktigt ärlig har jag sett bättre. Det var sådär, kan jag säga. När det gäller konditionsbiten och det motoriska har du en hel del att jobba med.