Anrell: Skellefteå bärgade segern med minsta möjliga målorgie. Allt enligt plan.

LINKÖPING. Efter tre matchers raggarhockey med full fart framåt var det roliga över.

I går hade Skellefteå bestämt sig för att spela snigelhockey med full fart bakåt.

Det lönade sig. Det är ju lite tråkigt; det lönar sig nästan alltid...

helskärm

Det här har varit en lite märklig matchserie.

Skellefteå har lyckats lura upp Linköping ur de skyttegravar som Hans Särkijärvi har byggt åt dem hela säsongen. Elitseriens mest defensiva tränare har plötsligt framstått som rena buskicoachen. Hockeyns Stefan och Krister.

Det har dock delvis varit en synvilla.

Linköpings version av raggarhockey har inte varit så offensiv som den sett ut; det har nog snarare varit Särkijärvi som lurat den relativt orutinerade Anders Forsberg i Skellefteåbåset, med sin rekordunga spelartrupp, att kasta hängslen och livrem.

Det har funkat för LHC.

2–1 till Linköping i matcher, där särskilt slutet av tillställningarna varit kritiska för Skellefteå.

I går var den festen slut.

Som att se ett avsnitt av Big Brother

Gladporren på is var ett avslutat kapitel för Forsberg och Rundblad och Larsson och Erixon och de andra i Skellefteå. Nu var det massiv riskeliminering som gällde. Grishockey, sa en del, men det tycker jag var att hacka i onödan på de glada grisar som jag nyss levt med i Norge.

Krishockey, snarare.

Den typen man måste spela när man ligger under i en serie. En man framåt, två forwards hemåt. Riskminimering. Mycket effektivt.

Var det kul?

Nej. Det var ungefär som att se en socialdemokratisk valberedning komma fram till att man inte har någon bra kandidat till partiledarposten. Som att se årets version av Big Brother. Men vem har sagt att hockey ska vara kul?

Skellefteå lider fortfarande av att a-kedjan är slagen i spillror. I går var Fredrik Warg tillbaka och spelade 14 minuter. Men då var Mikko Lehtonen lite bräcklig och spelade bara två minuter.

Hadelöv – en konstnär

Vad som återstod för coach Forsberg var att träna box play och att hålla spelarna på isen. Det första lyckades. Däremot drog laget på sig onödiga utvisningar på löpande band igen.

Linköping, som gjort mål på hälften av alla powerplay, lyckades dock inte ta sig igenom boxen framför mål en enda gång.

Andreas Hadelöv var briljant – och de fysiska spelarna som skulle störa honom fick aldrig vara ifred.

Andreas Hadelöv var en konstnär i målet.

– Tjocka feta Hadelöv, skrek LHC-klacken finstämt och det stämde verkligen.

Hadelöv var en stor, enorm artist i bortamålet.

Han höll också på att göra årets tavla när han trodde att domarna fortfarande dömde som normala domare och skulle ta en utvisning på Andreas Jämtin för fällningen av Jimmie Ericsson vid ett friläge efter 14 minuter i andra perioden.

Hadelöv lämnade målet.

Det borde han inte gjort. Det var inte utvisning.

Persson är ingen stor målgörare

Pucken gick till Robin Persson som hade öppnare mål än han haft på åratal.

Han missade. På samma tafatta sätt som han missade ett friläge i första matchen i Skellefteå.

Persson är ingen stor målgörare.

Noll mål i år. Sannolikt noll mål i all framtid.

Domarna höll inte med Hadelöv. De tyckte inte att Jämtin slog på de skridskor han just slagit på. Men domarna är väl lika upptagna som tv-kommentatorerna med att just nu försöka hålla koll på vad som gäller för regler vid offside i målgården.

De blåser för det hela tiden.

De dömer bort mål för det hela tiden. Allt medan Arto Blomsten och de andra i tv-studiorna debatterar vilka regler om gäller.

Matchens enda mål gjordes av Fredrik Warg som var tillbaka och spelade mycket bra.

Han fick stå och slå in pucken under Fredrik Norrenas skydd tre gånger innan han kunde slappna av så mycket att han fick in pucken.

Ingen rörde honom.

LHC:s Andreas Molinder stod närmast, men han verkade ganska rädd för stora stygga Warg.

0–1. Expedition riskminimering var över.

Segern med minsta möjliga målorgie var bärgad. Allt enligt plan.