Ros: Tack – kändes som SM-finalmatch

Tomas Ros

Djurgården och Skellefteå – tack för lördagsfesten i Hovet.

Grym hockey, härlig publik och två lag som verkligen ville vara kreativa på isen.

Finns inget så ovisst som inför en SHL-match.

Blir det en sömning och trist match?

Vilka vinklar kan man som hockeyjournalist springa på under matchen?

Vad kommer ske?

Och jag vet inte hur många hockeymatcher jag bevakat senaste 20 åren, men den i Hovet var en av de roligare – och då stod egentligen inget på spel förutom tre poäng och en ok start på SHL 2015-2016.

Och vi pratar alltså om omgång två av SHL.

Riktigt kul.

Som en finalmatch

Och egentligen kändes matchen som en final-match. Oerhörd intensitet och skön miljö på drabbningen.

Skellefteå var egentligen det bättre laget, speciellt i första perioden när de vann skotten med 18-5. Man förde inledningen och hade chans på chans mot Djurgården. Men en av alla behållningar i Hovet var just Mikael Tellqvist målvaktspel. 36-åringen, han fyller faktiskt år i dag och firade med en kanonmatch, gör kanske sin sista hockeysäsong, men glöm att han passerat zenit. En del räddningar i den första perioden var av mycket hög klass. Tellqvist blandar old school-räddningar med att sådär otäckt robot-mässigt få pucken på magplattan eller kombinatet.

Men det som gjorde att man aldrig kunde släppa blicken från matchen var alla incidenter på isen samtidigt som Sveriges bästa fans skapade den där speciella ljudkulissen på läktaren.

Vi hade rungande stolpskott, fina passningar och bra teknik, en tuff tackling av Daniel Brodin på Anton Lindholm, som kommer diskuteras och analyseras. I min bok ska Brodin stängas av med tanke på att den är så kraftfullt från blindside och tar mot huvudet.

Och efter varje avblåsning var det sådär härligt grinigt där spelarna fick svarta ögon och handskarna polerade motståndarnas ansikten.

Precis som det ska vara.

Hockey är känslor och det fick vi rejält av i Hovet.

Så även utvisningar.

Och Djurgården behärskade den spelformen bra.

Onödigt lagstraff

1–0 kom efter 13 sekunder av powerplay när Skellefteå gjort ett felaktigt byte och fått lagstraff. 2–1 gjorde man efter 19 sekunder när John Norman protestade mot ett domslut och drämde klubban i plexit. Ni fattar – herregud vilka onödiga utvisningar som gästerna drog på sig. Bert Robertsson såg ut som han skulle sjunka ned i en gruva när Norman betedde sig som en trött U12-spelare som hoppat över både lunch och mellanmål och fått soppatorsk.

I den sista perioden sjönk tempot. Antar att värmen knäckte spelarna. Det var så varmt i Hovet att isen hade svårt att frysa till inför den tredje perioden. Ännu ett bevis på vilken otrolig hockeymatiné det var som utspelades framför mig och de 8000 på läktaren.

Skellefteå hade möjligheten i powerplay efter 14 minuter i period tre, men Axel Holmström och Tim Heeds skott gick inte fram när hemmaspelarna offrade sig hänsynslöst och täppte igen skottlinjen.

Djurgården vann till slut den roliga festen.

Skellefteås misstag som ledde till tunga utvisningar avgjorde och det som Skellefteå behöver är att matcha igång Mattias Ritola och få ordning på toppkedjan. Just nu är det ingen riktig spets hos laget som många tippar lyfter Le Mat i vår.

Djurgården spelar med en större energi och fart jämfört med i fjol. Det är roligare att se järnkaminerna den här säsongen. Sedan är Tomi Sallinen och Marcus Sörensen så nyttiga för Djurgården. De har hur mycket åk-meter i sig som helst och det måste vara en dröm för tränaren Hans Särkijärvi att kunna slänga in duon i vartannat byte vid viktiga lägen.

Jag lider enormt med Patrick Thoresen – supervärvningen. Han lämnade matchen efter den första perioden. Hjärnskakning skrev Djurgårdens twitter-konto lite senare. Nu blir han borta tio dagar och den här återkomsten till SHL har gått så fel för norrmannen. Han har kört rehab hela försäsongen efter ett ingrepp och nu när han ska vara nyckelspelare så kommer en hjärnskakning.

Igen - tack Djurgården och Skellefteå för lördagsfesten.