Johanna Fällman jagades av värsta rivalen: ”Första gången”
Publicerad 10.00
Historisk som första europé i den allra första proffsligan och fortsatt en av spelarna med flest SM-guld någonsin.
Det stoppade inte värsta rivalen att försöka locka till sig Johanna Fällman när hon vänd hem.
– Det var första gången på några år som andra hörde av sig, säger hon till Sportbladet.
På nyårsdagen skrevs ishockeyhistoria – och på isen framför över 2 500 åskådare stod Johanna Fällman.
34-åringen Luleå, fostrad i Notvikens IK, var plötsligt en del av den nordamerikanska proffsligan PWHL.
Något som egentligen inte ens var meningen när hon lämnade Sverige några månader tidigare.
– Jag sade väl aldrig riktigt det till någon där, haha. Att ”det råkade som bli”. Vi åkte dit och så dök chansen upp…
Men vi tar det lite från början, på tal om det som ”råkade bli”.
Var det självklart att lämna Luleå och åka över?
– Det var inte alls självklart. Jag har alltid trivts jättebra här hemma. Då var det egentligen min partner som ville åka hem till Nordamerika och starta mer av ett liv där. Då var det som att ”ja, jag följer väl med då.” Sedan startade ligan typ, då var det bara att testa och se hur det går.
Johanna Fällman förväntade sig inte att spela
Var meningen inte ens att du skulle spela ishockey där borta från början?
– Jag ville ju det, det var hela ambitionen så klart. Jag kände mig och känner mig inte klar. Det är världens roligaste sport och världens bästa jobb. Så jag ville ju absolut och när det dök upp var det självklart... men det är inte ”bara” när man väl tar steget, då är det utmanande.
Så dök alltså chansen upp att ta en plats i ligan.
– Det är klart att när den väl dök upp och att jag bestämt mig för att vara där då kändes det självklart att testa. Det är ju en annorlunda situation. Jag var ju den enda europén som åkte över på try out!
En plats som hon sedan knep och fick chansen i New Yorks PWHL-lag.
– Det var ju ett jättestort steg att ta när man dök upp med hockeybagen och en väska. Det var bara att ”se hur det går”, då förstår man att ingen europé kanske gör det. Inte minst med en helt ny liga och ingen vet hur det ska gå riktigt.
Mängder av SM-finaler, efter följande SM-guld, spel på college, 200 landskamper, sju VM och två OS – det är dessutom några av sakerna hon har på sitt cv.
Då går det att påstå att hon varit med om en del som ishockeyspelare, men det här var alltså något annat.
– När vi spelade den första matchen i Toronto… vi fick ju ynnesten att vara de som spela först och de andra spelade dagen efter. Då kände man att det var något speciellt som vi fick vara en del av. Jag känner ju en otrolig stolthet att få vara med om det och jag hoppas att det bara är början för ligan, säger Fällman och fortsätter:
– Det låg något i luften, det var som elektriskt. Det var grejer runt omkring, det var mycket folk och det togs emot väl från dag ett.
Byter New York mot Luleå: ”Finns mer pengar”
Just möjligheten att spela och leva som proffs, med allt vad den statusen innebär, var också en bidragande faktor till helheten.
Enligt rapporter tjänade spelarna mellan
– Det går inte att blunda för att när det finns mer pengar att lägga går det att göra mer saker. Det är som i samhället när det finns pengar att lägga. De har mer pengar till allt i den ligan. Eftersom att de ekonomiska resurserna finns så går det att göra mer och locka de bästa. Det är samma med NHL, det är så det funkar. Det är ingen magi.
Det ger självklart också andra sportsliga möjligheter, menar Fällman.
– För egen del har jag alltid haft grejer vid sidan av. Visst, jag pluggade lite vid sidan av men när alla är heltidsproffs så blir det som ett slags fokus. Något som inte funnits på exakt samma sätt hela tiden hemma när folk jobbat vid sidan av. Visst, det är skillnad på SDHL nu och för sex år sedan, men det är klart att det är en helt annan nivå. Det blir så på isen också, men de bästa i världen är samlade på ett ställe. Nu kommer de bästa européerna också.
Livet i jättestaden New York i USA var också en omställning i sig.
– Dels för mig personligen var det jätteannorlunda, folk skiter i vem jag är. Ingen bryr sig om vad jag gjort innan. Det är en annan sak i Luleå, där kanske man har lite av en annan ”tyngd”. Det är klart det är skönt ibland också.
Hinten (?) om framtiden: ”Lärorikt”
Eller vad sägs om att vara en del av en stad med 8,4 miljoner invånare, jämfört med de 80 000 som är hemmahörande i Luleå.
– Så klart är det spännande. Generellt är det ett högre tempo i det mesta i Nordamerika. Det är ett annat samhälle och självklart speciellt. Att landa hemma efter en bortamatch, så är det Manhattan skyline. Det är som att få en annan del av världen på ett sätt. Det är en världsmetropol, en av de mest kända städerna i världen… en speciell känsla. Man hoppar på ett tåg så är man på Manhattan, säger hon och fortsätter:
– Du kunde åka ned på stan utan syfte, sätta sig i en park bara. Då kändes det bara som att jag var i en amerikansk film, en sitcom eller så.
På det testade hon på tränaryrket på University of Calgary förra hösten.
– Ja, jag hann ju med det också! Jag var i Calgary på hösten och ville egentligen jobba med Carla Mcleod som hamnade i Ottawa. Så när jag åkte till Calgary tänkte jag att ”jag kan väl lära mig lite av henne” innan hon försvann. Då var jag lite hjälptränare i deras universitetslag.
Vad kände du att du fick ut av det?
– Det är lärorikt och man får en ödmjukhet… sedan tänker man att ”jag kan nog lite om hockey”.
Fick du blodad tand när det kommer till tränarbiten?
– Lite! Givetvis vill jag jobba med idrott och helst hockey när min aktiva karriär är slut, även med överlappning. Så det är klart. Det är ju det roligaste man kan göra.
”Tog ett tag att vänja sig vid tystnaden”
Vad har du för känsla så här efter USA-äventyret?
– Jag känner dels en stolthet, så klart, att jag vågade åka. Det var inget ”bara” att göra en sådan sak. Att jag tog en plats är ingen självklarhet.
För det stod rätt tidigt klart att hon skulle lämna över stafettpinnen till nya svenskor, som Maja Nylén-Persson exempelvis.
– Jag förstod att det skulle vara tufft att bli kvar och när de bjöd in till en camp så kände jag ”nej, jag orkar inte fara på camp igen”. Hade jag varit 24, 25, hade jag absolut gjort det.
Hur är det att komma hem igen?
– Det var ju en omställning att åka över, men det är en omställning att komma hem igen. Luleå är inte världens störst stad, så att hamna i och utanför New York… det är kontraster! Det tog ett tag att vänja sig vid tystnaden igen.
Men frågan är om det var självklart att återvända till just Luleå med tanke på osäkerheten kring ishockeyn när hon väl flyttade?
Tja, ishockey skulle Fällman spela igen. Men efter en tid utan att vara med och leda Luleå hockey ihop med Emma Nordin öppnade det upp för andra anbud.
– Lite så var det. Det var första gången på några år som andra hörde av sig också! Det är smickrande, men det var väl självklart. För det hade känts konstigt att hamna någon annanstans… men Luleå ligger närmast hjärtat.
Jagades av rivalerna: ”Inte aktuellt”
Hon avslöjar själv hur värsta rivalen Skellefteå, vilka hon debuterade för i högsta serien 2007, hört av sig. Men också att ytterligare en klubb (som enligt Sportbladets uppgifter är Stockholmsklubben SDE) ställde frågan om hennes framtid.
– De enda som hört av sig under de åtta åren jag varit med tidigare är ju Skellefteå AIK. Då kände jag ”fan vad uppfriskande”. Men det var väl inte aktuellt och de har varit i division ett fram till nu. Så det är uppfriskande att de och ytterligare en klubb hörde av sig...
Nu vill hon ta ett åttonde SM-guld med en nyfylld erfarenhetsryggsäck.
– Jag känner att jag blivit en bättre spelare, det är kul att känna att man tar steg när man är 34. Jag tar med mig att jag känner att jag håller på den nivån.
Till sist: ser du på framtiden?
– Att det ju inte går att ta något för givet. När man är 18 förutsätter man att allt ska gå på räls. Det är väl en bra inställning, men så är det väl inte när man är 34. Så det tråkiga svaret är att jag tycker att det är världens roligaste jobb och inte kommer göra annat så länge någon vill ha mig, säger Fällman och avslutar:
– Jag känner att jag inte är klar.
Luleå spelar SDHL-premiär mot Djurgården fredagen 13 september.