En bortglömd outsider

Johansson: St Louis visar
att lagspel lönar sig i hockey

helskärm

Vilka är den bästa svenska Stanley Cup-chansen i vår?

Lundqvists Rangers, Lidströms Detroit eller Sedins Vancouver?

Svaret kan mycket väl bli mer anonyma Alexander Steen och Patrik Berglund i St Louis.

St Louis är inget sexigt lag, utan har ungefär samma status som Nashville. Undermedvetet så är det ingen som räknar med dem, förutom de närmast sörjande i organisationen. De har till exempel aldrig varit framme i en Stanley Cup-final.

Men det kan bli ändring på det, redan i vår.

Men det beror knappast på deras offensiva krafter.

Blygsam poängproduktion

St Louis högst placerade spelare i poängligan (inför torsdagsnattens matcher) är David Backes, på blygsamma 68:e plats med 45 poäng.

I stället byggs framgången bakifrån.

Laget släpper in minst antal mål i ligan. Bara 77 stycken hittills i spel fem-mot-fem, att jämföra med till exempel Vancouvers 107 eller Chicagos 137.

Stor del i det har givetvis målvakten Brian Elliott som har lägst målsnitt, och näst bäst räddningsprocent efter New York Rangers Henrik Lundqvist.

Och det är ganska enkelt att dra paralleller mellan just St Louis och Rangers.

Båda gör få mål, och släpper in ännu färre.

Och båda lagen är beväpnade med ligans mest konsekventa coacher.

Där många svenska tränare driver sina lag som en Montessori-klass, där spelarna själva får bestämma vad de får göra, delar Rangers John Tortorella och St Louis Ken Hitchcock ut exakta roller. De vet precis vad de vill ha ut av varje kille, och de får det.

Summan blir på så vis större än delarna. Och det ultimata beviset att lagspel lönar sig.

Både Tortorella och Hitchcock har vunnit Stanley Cup tidigare, med Tampa Bay respektive Dallas. Talangmässigt är deras nuvarande lag inte i närheten. I Tampa hade Tortorella LeCavalier, St Louis och Richards. Medan Hitchcock hade en stjärnkedja i Modano, Hull och Lehtinen. Förutom bra målvakter har de i dag helt andra förutsättningar att jobba med.

Anonyma trupper

För om vi bortser från Lundqvist och Elliott är det nog få spelare i Rangers respektive St Louis som deras toppkonkurrenter är intresserade av. Och det visar att coacherna både kan jobba med oerhörd talang, och små medel.

Nio gånger av tio är det ena laget i finalen ganska lättippat, men det andra en outsider få har räknat med. Och i vår kan outsidern heta Rangers, eller till och med St Louis.

Men det räcker inte med ett bra försvar och en omöjlig målvakt. I ett slutspel måste du ha en kedja som kliver fram och spelar sitt livs hockey, och som bara öser in poäng.

I de här två lagen finns i dag ingen sådan kedja, utan den formationen måste födas i slutspelet. Några gubbar måste bli stekheta, som David Krejci och Patrice Bergeron i Boston i fjol.

Men trots Rangers och St Louis urstarka försvar skulle jag hellre gå in i ett slutspel med en redan färdig förstakedja, och därmed utan osäkerheten om vi orkar producera framåt.

Därför får Lundqvist, Strålman, Hagelin, Berglund och Steen ursäkta. Det känns inte som de kan rubba Vancouver eller Detroit.