Svaret efter 26 år: Här finns ”Foppas” klubba

Marcus Leifby

helskärm

Det går inte på första försöket.

Men när Peter Forsberg tar i andra gången gör han det ordentligt, klubban förvandlas till träflis när han knäcker den över knät.

Året är 1994 och MoDo har precis förlorat den avgörande SM-finalen mot Malmö.

Vi vet varför ”Foppa” var så besviken, och vem han var förbannad på, däremot har vi aldrig fått veta vem som plockade upp klubban eller var den tog vägen.

Förrän nu.

Det är i Sportbladets serie ”En chans i livet”, där läsarna får ställa vilka frågor de vill och Sportbladets reportrar inte viker en tum i jakten på svar, som frågan dyker upp.

”Vad hände med klubban som Foppa knäckte efter ”Jävla Börje”-intervjun?”.

Kommentaren lämnas osignerad och kan vara skriven av vem som helst, det är fullt möjligt att det är Peter Forsberg själv som undrar även om det inte är särskilt sannolikt.

Vilken klubba som åsyftas råder det däremot inget tvivel om, bilderna från SM-finalen i ishockey 1994 är oförglömliga och finns inpräntade hos varenda hockeyintresserad svensk.

Malmö IF har precis vänt ett 0-2-underläge i matcher och vunnit den femte och avgörande finalmatchen nere i Malmö med 3-1.

Månader efter Lillehammer-straffen

Mikko Mäkelä, Raimo Helminen och Robert Svehla har gjort målen för Malmö men det är en annan spelare hela finalserien har kretsat kring.

Peter Forsberg, som ska fylla 21 år i juli, och som bara två månader tidigare på våren gjort den där Kenta Nilsson-straffen i OS-finalen mot Kanada i Lillehammer, har på egen hand varit nära att skjuta SM-guldet till MoDo.

I den första matchen noterades han för ett mål och två assist, i den andra för två mål och två assist, men när MoDo, i ledning med 2-0 i matcher, reste till Malmö för match tre drabbades ”Foppa” av sprängande huvudvärk och tvingades kliva av matchen som Malmö vann stort. 

MoDos lagläkare spekulerade i om det kunde röra sig om bihålorna, som kanske fått sig en kyss i samband med flygningen ner till Malmö.

Malmö-stjärnan Daniel Rydmarks svar var syrligt:

– Clark Olofsson ljög också. Han fick tolv års fängelse.

Peter Forsberg gjorde inga fler poäng i finalserien, Malmö vände, vann och blev svenska mästare, men avgörandet i Skåne ledde också till en av de mest klassiska svenska sportintervjuerna som gjorts.

helskärm

Tv-sportens Albert Svanberg stack fram sin mikrofon och situationen krävde inga öppna frågor. 

– Du är besviken på Börje? 

– Han är så jävla kass att jag skulle dra på honom en smäll, det är sant det. 

Det medryckande klippet innehåller ytterligare en detalj som är intressant. 

I en annan sekvens, rimligtvis en stund före intervjun eftersom folk då är på väg in på isen, kan man se hur Forsberg åker fram till Börje Johansson och säger några väl valda, för att direkt efter knäcka klubban mot sitt knä.

Åskådare halkar in på isen

Precis när klubban (äntligen) gått av kommer en åskådare inhalkande på isen, personen försöker få tag på Foppa som sliter sig loss. 

Studerar man tv-bilderna noga, bildruta för bildruta, ser det ut som att den inrusade filuren gör tummen upp. 

Det är inte orimligt att tänka sig att personen i fråga har någonting innanför västen, och att han (för det ser ut att vara en man) är på jakt efter Foppas klubba. 

Någon vecka innan Sportbladets redaktion tar emot läsarfrågan har jag i en blogg behandlat ämnet sportmemorabilia, och hur åtråvärd Foppas avbrutna klubba måste vara.

I en passage har jag skrivit något i stil med:

”På bilderna från Malmö Isstadion kan man se en glad prick rusa efter träflisen och återstoden av klubban, så oddsen är hyfsade att den faktiskt finns kvar.”

I samband med detta får jag också ett tips från ”Paul” som berättar att klubbjägaren – och möjligtvis också klubbägaren – på bilderna är ”hans storebrors kompis”.

Vill fundera några dagar

Han lovar att fråga personen i fråga och återkommer några dagar senare med en bekräftelse på att så är fallet. 

Kul!

Kan han tänka sig att ställa upp på en intervju? 

Jo då, han låter via ”Paul” hälsa att det låter som ett kul reportage, men att han vill fundera några dagar till.

Och dagarna går, det kommer en påsk, och jag vill inte vara en tjatröv, så jag avvaktar.

När svaret till slut kommer är det negativt. 

– Ligger lågt, är hemma sjuk, hälsar han via ”Paul”. 

Sablar!

Med hjälp av en åtta år gammal kommentar på Youtube, skriven av någon som påstår sig vara klubbägarens son, lyckas jag med hjälp av namnen, några användbara tjänster på internet och lite tur luska fram en adress där två personer som stämmer överens med ovan nämnda är skrivna.

Den vägen kan jag så småningom ta reda på var klubbägaren bor, vad han kör för bil, vilken församling han tillhör, men förstås ingenting om Peter Forsbergs klubba.

”Vi kör, det blir kul!”

Klubbägaren har avböjt intervju, men visst kan jag höra av mig en gång till? 

På Journalistförbundets hemsida repeterar jag de yrkesetiska reglerna men det finns inget specifikt avsnitt som berör hur långt en journalist egentligen bör gå för att få någon att berätta om en 26 år gammal, avbruten, ishockeyklubba. 

Jag skickar ett sms och någon timme senare ringer telefonen.

– Hej det är Michael här, trägen vinner eller hur är det nu man säger? Vi kör, det blir kul!

Äntligen.

Det måste varit så här de kände, arkeologerna som upptäckte Lucy i Rift Valley 1974.

– Mer än halva mitt liv har gått sedan den där kvällen, jag fyller 53 i år, säger Michael på solig malmöitiska. 

– Ishockeyn då… ja, det var speciellt. Jag spelade själv ishockey i MIF på 70-talet och har följt laget sedan dess, på gamla isstadion och hela vägen upp. Jag var på finalen 1992 ”osså”. Därifrån har jag matchpucken, Raimo Helminens hjälm och Bosse Svanbergs klubba. 

helskärm

Jag berättar att jag, och uppenbarligen många med mig, i många herrans år har undrat hur det gick för den där ”slyngeln” som ryckte i Peter Forsberg och hans avslagna klubba direkt efter SM-finalen 1994. 

– Det var jag! De där gallerbarnen, som vi kallade dem, var ju något extra. Sundström och Forsberg och allt vad de hette. De var väldigt frejdiga och tvekade inte att stoppa upp en handske i nyllet på någon. De drog uppmärksamhet till sig och Forsberg hade ju precis satt straffen i Lillehammer och gjort stora avtryck i svensk ishockey. För mig var han outstanding, han kom med något nytt. Explosivitet, aggressivitet, företagsamhet. Och jag visste ju att det här var hans sista match i Sverige.

Så det första du tänkte på när Malmö vunnit SM-guld var att få tag på ”Foppas” klubba? 

– Ja, jag siktade in mig på Forsberg. Det ska erkännas att jag var lite rund under fötterna, och han skrämde skiten ur mig. Han hade precis laddat den där klubban över knät när jag klättrade över plexit i cowboy-stövlar och fet skinnpaj. 

Skrämde han dig?

– Han var upprörd, ja. Men han gjorde ingenting. Men det räckte med att han blängde på mig med sina vargögon. Som tur var fick jag upp en tumme mot honom i ett försök att visa att jag uppskattade honom, sedan slängde han klubban som hamnade i målet och jag sprang dit för att plocka upp den. Jag är glad att jag fick tag på den, och att han inte sänkte mig... (skratt).

helskärm

Fick du med dig något annat från den matchen? 

– Nej, jag hade ju varit med förut och ville ha något annat. Och det ångrar jag inte. Jag har fått mycket beröm för den klubban även om jag hade den i förrådet i många år innan en kompis ramade in den åt mig. 

Det blev en lugn natt efter guldet 1994 då, eftersom du har klubban kvar? 

– Nej fasen, min pappa jobbade i matchsekretariatet på den tiden. Det var faktiskt han som fixade in mig på matchen. Jag hade ingen biljett så han släppte in mig och en kompis bakvägen, vi smet in där ismaskinen körde ut. Så kunde man göra på den tiden. Så efter firandet på isen gick jag ut och lade klubban under farsans bil på parkeringen, och bad honom ta med den hem. Sedan gick vi ut och firade. 

Och var har du klubban i dag? 

– Jag står och tittar på den nu. Den är inramad och inglasad och står i mitt vardagsrum. 

Vad tror du Peter Forsberg tycker om det? 

– Han tycker säkert att det är jättetrevligt att den är hos någon som ville honom väl och avgudade honom som spelare.

helskärm

”Foppa”: Var det samma kille?

Vad minns då Peter Forsberg själv från just klubbincidenten?

En del, visar det sig. 

– Hmm, var det samma kille? Jag bröt väl klubban över knät och sen så slängde jag den någon sekund senare. Men att jag skulle slå honom bara för att han ville ha klubban känns långsökt.

– Det fanns ju andra där nere på isen som stod före i kön för den behandlingen…, hälsar ”Foppa”.

Så.

Äntligen.

Nu vet vi att klubben finns kvar, att den är i tryggt förvar och nu kan vi äntligen gå vidare till nästa fråga.

Och kanske också… i livet.

Fråga vad du vill – till vilken svensk idrottsprofil som helst – i chatten nedan.