Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Dagmar, Rigmor

”Jag såg ut som Bambi på isen”

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-19

Lehtonen om barndomen

Mikko Lehtonen

SKELLEFTEÅ. Mikko Lehtonen har valt Skellefteå som studsmatta tillbaka mot drömmen om NHL.

Han har inte kunnat studsa så mycket högre.

I Sportbladets lördagsintervju berättar succéfinländaren om debuten i Boston Bruins som inte var något att minnas, varför det är nu eller aldrig som gäller och historien bakom smeknamnet från barndomen.

– Jag såg ut som Bambi på isen, säger han.

Som skyttekung, och med en öppen målsättning om att kunna lämna elitseriens just nu bästa lag efter säsongen, är Mikko Lehtonen ständigt jagad av media.

Egentligen behövs ingen jakt.

Även om målet inte är ett citat från Lehtonen får man det i regel ändå. Finländaren sitter alltid och stretchar på samma plats omklädningsrummet, och flikar in med skämtsamma kommentarer i samtalen som pågår runt omkring honom.

”Många lämnar”

– Jag tycker att jag har världens bästa jobb, varför vara sur? Att vara glad är det enda man kan vara. Jag försöker göra omklädningsrummet till ett skönt och avslappnat ställe att vara i. Ingen ska behöver vara nervös där, alla ska kunna vara sig själva, säger Mikko Lehtonen.

Hans Skellefteå går mot serieseger och målas allt mer upp som en favorit till SM-titeln.

Guldtåget har börjat rulla – och det kan dröja länge innan det kommer tillbaka. Lehtonen vet. Han har varit med förut.

– Uppenbarligen är det många spelare som kommer att lämna efter den här säsongen. Så jag skulle säga att det är i år det ska ske. Fansen och spelarna förväntar sig ett bra resultat. Jag tror inte att någon skulle vara nöjd med någonting annat än guld. Alla vet att det inte finns något lag som vi inte kan slå i den här ligan.

Tror du inte att det går att ersätta de som sticker?

– Det är klart att klubben kommer att försöka. Men det är många unga, egna spelare som kommer att åka till NHL och jag tror inte att det går att ersätta dem. Det blir svårt i alla fall. Andra gången vi tog oss till slutspel när jag spelade i Finland med Blues gick vi hela vägen till final och vi hade ungefär ett likadant lag som vi har här nu. Många unga spelare och många som lämnade laget efter det. Men det var ett riktigt bra år.

Testat på livet i NHL

Du är 23 år. Känner du dig som en av de unga killarna?

– När man är 23 är man givetvis fortfarande ganska ung. Men jag har varit runt en del och spelat i Nordamerika. Jag ser mig själv som en av ledarna i laget. Jag försöker kanske ta lite mer ansvar än en 23-åring borde.

Vad fick dig att ta det beslutet att åka över till Boston?

– Jag var 20 år och tänkte: varför inte? Jag visste att jag förmodligen skulle få starta i farmarligan, men där gick det riktigt bra. Redan första året var jag lagets målkung.

Hur var NHL-debuten?

– Det var den sista matchen i grundserien mot Buffalo Sabres. Det finns inte mycket att säga om den, vi förlorade och det var en match som inte betydde någonting för något av lagen.

Det låter som att det inte kändes särskilt speciellt...

– Nja, jag tyckte att jag förtjänade mer än att bara få spela den matchen. Men det är så det är. Det var inte jag som tog besluten, jag försökte bara spela så bra som möjligt. I ett annat lag, i en annan organisation hade jag säkert fått chansen. Det gick bra i farmarligan med Providence och jag var deras bäste spelare. Jag vet att om jag fortsätter spela bra kommer jag att få chansen någonstans. Nu har jag fått det i Skellefteå och jag är glad att det blivit så lyckat.

Brukar det få några reaktioner i omklädningsrummet att du spelar utan knopp på klubban?

– Varje gång jag kommer till ett nytt lag frågar killarna om jag har glömt att tejpa klubban eller vad det är frågan om. De undrar om det är halkigt, men ingen har sett mig tappa klubban någon gång.

Smeknamnet har försvunnit

Var kommer smeknamnet Bambi från?

– Ha ha, var fick det reda på det? Jag är ganska lång och när jag var 11-12 år hade jag inte riktigt kraften i benen när jag åkte. Jag såg ut som Bambi på isen, antar jag. Det var något som fastnade.

Hur länge höll det i sig?

– Till och med första året jag spelade i finska ligan, tror jag. Då var det ett par killar som kallade mig det. Nu använder inte folk det smeknamnet. Jag ser väl inte ut så längre – det tycker inte jag.

Nils-Petter Dufva

Följ ämnen i artikeln