Ett dygn med Damkronorna

Några ynka betalande åskådare på läktarna.

Och en blixtvisit till Stadium för att själva köpa sin egen utrustning.

Sportbladet tog rygg på Damkronorna under en dag i fyrnationsturneringen i Uppsala och fick lära känna ett landslag som kämpar i motgångar.

Men framför allt – ett landslag som andas optimism.

8.34 Damkronorna anländer till Metallåtervinning Arena i Uppsala, landslagslägrets fjärde dag, och spelarna förbereder sig inför eftermiddagens match, mot tyskorna, som redan är på is.

– Nu är man redo igen, säger Erika Grahm, om den tidiga uppstignigen trots förlustmatch mot ryskorna sent kvällen innan.

Ishallen är fortfarande intakt sedan bygget 1974 och Damkronorna får långt ifrån uppleva samma komfort som herrlandslaget som i samma veva spelar Channel One Cup i OS-staden Sotji.

Men där har Damkronorna också varit, förra vintern, när de tog sig ända till semifinal i de olympiska spelen.

Men att OS-fyran faktiskt ska spela en landskamp mot Tyskland, gruppmotstånd även i hemma-VM fram mot vårkanten, framgår knappast under besöket i den betongklädda ishallen.

Arrangemanget är bristfälligt och utöver Svenska ishockeyförbundets vepa i entréhallen är det lika tydligt att Uppsala konståkningsklubb ska anordna julshow och skridskodisco som att Sveriges bästa kvinnliga hockeyspelare just nu spelar en landslagsturnering i ishallen.

– Det är absolut inget jag lägger energi på. Det vi ska göra är att fokusera på hockeyn, påpekar Grahm med en sån där djup suck som betonar hur många gånger hon egentligen fått frågor om orättvisor och kontraster mellan landslagen.

– Man får höra sånt ofta och det är klart att jag tänker på att saker inte har blivit som man hoppats, men jag vill inte lägga fokus på det.

09.11 I omklädningsrummet, faktiskt värdigt ett svenskt landslag, går Leif Boork igenom övningarna under ispasset inför matchen. Och på isen en stund senare är förbundskaptenen lika delaktig som engagerad.

– Förläng puckjäveln direkt när du får den, skriker han till en av backarna i laget.

09.49 Träningen avslutas och spelarna går in i omklädningsrummet, byter om till overaller och joggar ner i ishallens katakomber.

Det är nollgradigt utomhus, solen skiner visserligen, men den tränger knappast in i Metallåtervinning Arena. Kylan är påtaglig.

Det är grått.

Det är ödsligt.

Men stämningen och skratten bland tjejerna i laget breder ut sig som ett varmt täcke i den kylslagna ishallen.

– Man kanske hinner klämma ett avsnitt Paradise Hotel i eftermiddag? utbrister Erika Grahm när hon och lagkamraterna satt sig ned för att stretcha.

10.26 Hela laget är på väg till lunchmatsalen på Scandic Nord i utkanten av centrala Uppsala när Erika Grahm plötsligt inser att hon behöver en ny skridskoskena.

– Skenan gick av mot Ryssland i går, det kan hända igen så jag behöver en reserv, förklarar hon.

Tillsammans med Annie Svedin, Emma Nordin och Johanna Fällman hoppar de in i landslagskoordinator-Staffans bil och skyndar mot Stadium.

Tror du exempelvis Nicklas Bäckström hade tvingats åka själv till Stadium för att köpa utrustning?

– Nej, så klart inte. Jag vet inte hur det fungerar i landslaget, men hade jag varit hemma i Modo nu skulle jag redan ha ett par skenor, säger Grahm.

Hon låter ett utvecklande svar hänga i luften en stund, innan hon snabbt får syn på sina lagkamrater.

– Annie, vad fan gör ni?

Trots tidsbristen har resten av lagkamraterna sprungit i väg för att testa mössor och vinterjackor.

Och det visar sig till slut att inte Stadium har några skridskoskenor till Grahm, och dessutom missuppfattat situationen och trott att hon frågade om tillbehör till slalomskidor.

– Nej, det här är ingen hockeybutik, direkt.., suckar tjejerna och lämnar besviket butiken.

11.00 Damkronorna äter en gemensam lunch. Det serveras lax med kokt potatis alternativt pannbiffar.

12.35 Efter lunchen är tiden vikt till vila, men Erika Grahm och hennes rumskamrat Hanna Åström har delat med sig av deras dyrbara tid och låter Sportbladet hälsa på i hotellrummet.

När vi knackar på i rum 276 ligger Grahm i sängen och tittar på, just det – Paradise Hotel.

– Jag är medveten om att programmet slutat, men jag tittar på gamla avsnitt. Jag såg bara slutet och tittar på avsnitten i början nu.

– Jag vet inte varför egentligen. Programmet är så fantastiskt hjärndött och jag förstår ju hur jag kommer att framställas nu, fortsätter hon.

Hanna Åström däremot, som till vardags kombinerar hockeyn med studier på prestigeuniversitetet Yale i nordöstra USA, sitter också med sin laptop – men hon läser sina mejl.

– De kontrasterna, alltså. Haha. Hanna går på Yale och läser mejl, jag spelar i Modo och kollar på Paradise Hotel, skrattar Grahm.

Åström ger endast ifrån sig ett ödmjukt, om än ett blygt, leende.

Syftet med besöket i rummet var dock varken att prata om Paradise hotel eller studier på Yale.

Utan om damhockeyn.

Om ett landslag där halva truppen måste betala sin egen utrustning, har antingen studier eller ett civilt heltidsjobb vid sidan av isen och samtidigt helhjärtat satsar på OS med endast en handfull skara supportrar på läktarna.

Känner du dig uppskattad som hockeyspelare?

– Hade du ställt frågan för fem, sex år sedan så skulle jag inte tycka det. Men nu tycker jag absolut att det finns en annan acceptans. Det blir bättre och bättre. Nu frågar folk vad som händer och sker, vi syns mer i media och tas på allvar.

Det väckte debatt när Leif Boork under OS uppmärksammade att vissa spelare tvingades betala sina egna klubbor. Har du märkt av någon effekt efter det?

– Det har jag inte tänkt på. Det känns snarare som att folk tycker att vi gnäller. Men det handlar inte om det. Vi vill bara att folk ska få upp ögonen.

Är ni rädda för att ställa krav och vädra era åsikter?

– Vissa är nog det. Personligen är jag inte det, bara jag kan stå för vad jag tycker. Ibland tycker jag att det är lite orättvist hur vi behandlas, men försöker i stället att göra det bästa av det förutsättningarna vi har. Vi tycker inte synd om oss själva.

– Svensson-livet väntar på mig sen. Nu försöker jag bara njuta så mycket som möjligt av livet som hockeyspelare, tillägger Grahm.

Varför ska vi titta på damhockey?

– Man får se passningar, kombinationer och vi är duktiga på skridskorna. Ett annat spel jämfört med herrhockeyn. Men i stället får man alltid frågan varför vi inte tacklas. Det får man inte, så är det med det.

Det var min nästa fråga.

– Haha. Jag får den alltid, så ställ den bara.

Är det motiverat att ni inte får tacklas?

– Det är i USA och Kanada som man bestämt det, sedan långt tillbaka när det var stor skillnad på fysik. I dag är det inte sån skillnad. Vi är tjejer som möter varandra på samma villkor.

– Om Brashear kör över en junior, ska herrhockeyn också förbjuda tacklingar då? Det är samma sak.

13.45 Teori-möte. Vi släpps inte in i hotellets konferenssal när landslaget ska slipa detaljer inför matchen mot Tyskland, men teorin pågår i runt en halvtimme innan fika och avfärd mot hallen väntar.

14.20 Spelarna lämnar hotellet för uppladdning inför matchen.

14.40 Spelarna anländer till hallen, tejpar klubbor, pratar, joggar och förbereder sig för mötet med tyskorna.

15.50 Uppvärmning på is.

16.30 Nedsläpp. 288 åskådare på plats.

18.56 Slutsignalen ljuder och Sverige har planenligt slagit tyskorna med 3–0, men effektiviteten ligger fortfarande som en gnagande oro inför hemma-VM. Damkronorna dominerade spelet, i det närmaste totalt, och borde egentligen ha gjort betydligt fler än tre mål.

Samma landslag nollades också i tre raka matcher i turneringen i Kanada i början av november.

– Det känns som att vi haft det problemet länge. Det är något vi absolut måste jobba på, säger Grahm.

18.20 Landslaget joggar ner, skriver några enstaka autografer och lämnar till slut arenan.

19.30 En lång dag avslutas för ett landslag som förtjänar respekt för sitt slit, men aldrig fått den.

Men nu är Damkronorna på väg framåt och ett hemma-VM i Malmö den 28 mars-4 april kan bli ett historiskt lyft.

– Det bubblar kring damhockeyn, jag ser på framtiden med spändhet, avslutar Erika Grahm.