The Kron Wall of Pain
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-05-31
Niklas Kronwalls tacklingar ska stoppa Pittsburgh
PITTSBURGH. Det finns många olika sorters forwards i Pittsburgh, men de har alla en sak gemensamt.
De vill ogärna ta sig fram på högerkanten när Niklas Kronwall är på isen.
För då finns risken att de kör rakt in i the Kron Wall of pain.
– Jag gillar att tacklas. Det ger en alldeles särskild sorts kick, säger stockholmaren med Stanley Cup-finalens mest fruktade höfter.
Han är inte mer än 179 centimeter lång – och väger inte mer än 85 pannor.
Ändå finns det få det gör så ont att möta på en hockeyrink som Niklas Kronwall.
Fråga Radek Bonk i Nashville, Antti Miettinen i Dallas och Jarkko Ruutu i Pittsburgh.
De har alla lidit vid The Kron Wall of Pain under det slutspel som nu är på väg mot sitt verkliga crescendo – det vill säga varit offer för de monstertacklingar tv-kommentatorer i Nordamerika nu beskriver som ”Kronwallian hits”.
– Fast det handlar inte så mycket om styrka eller storlek, säger ”Kronner” när Sportbladet möter honom i Mellon Arena i Pittsburgh inför den fjärde finalen mellan hans Detroit Red Wings och Pittsburgh Penguins i natt.
– Tacklingar har med tajming att göra. Och jag har väl tränat upp rätt bra tajming.
Inte verkar man behöva vara en aggressiv eller otrevlig person för att knocka folk med ohyggliga open ice-smockor heller.
”Man försöker uppföra sig”
Utanför isen är den 27-årige stockholmare vänlig, försynt och ödmjuk.
– He he, ja, man försöker väl uppföra sig. Kanske är det så att jag får utlopp för alla aggressioner med just tacklingarna.
Och du gillar verkligen att sätta in de där knockarna?
– Ja, tacklingar är ett moment i ishockeyn jag alltid uppskattat. Jag kan känna hur ögonen lyser upp när en motståndarforward glider in på en öppen yta och liksom bara ber om att få bli nitad...
Går det att beskrivas hur det känns när man får in en fullträff?
– Det är en väldigt skön känsla. Man får en alldeles särskild sorts kick. En ”buzz” kan man beskriva det som.
I den tredje finalen, den Detroit förlorade, fick Niklas dock inte in mer än någon halvträff.
– Nej, det var inte mycket till smällar. Men så är det ibland, man kan inte åka och jaga och leta efter tacklingar. Det är de som kommer till dig, liksom. Är de inte där och man ändå försöker för mycket, då är det risk att man blir rökt själv, det kan lätt bli två-mot-en-lägen om man inte passar sig.
– Det gäller att välja sina tillfällen och kliva upp när det verkligen finns läge.
Och får man inte in några ”hits” på egen hand kan ju njuta av andras i stället.
Pittsburgh-backen Brooks Orpik lyckades vid ett tillfälle i förra matchen matchen nita fyra Red Wings-spelare i ett och samma byte – och ”Kronner” nickade om inte gillande så i alla fall imponerat.
– Det var onekligen ett fint byte han hade där. Han smällde verkligen på bra.
Så stor är alltså kärleken till tacklingskonsten, att den förre djurgårdaren kan njuta av en motståndare som får in riktigt tunga bröstvärmare.
Och ja – Scott Stevens, New Jersey Devils legendariske knockout-mästare, hör givetvis till Niklas idoler.
– Jo, jag älskar att gå tillbaka och kolla videos med killar som Stevens. Det finns inget bättre än att se bra tacklingar.
En ”difference-maker”
Men ingen ska inbilla sig att det är någon macho-lek Kronwall ägnar sig åt när han tar ett par skär upp i banan och släcker lyset för en Jarkko Ruutu.
Det handlar om att störa motståndare – och att inspirerar lagkamraterna.
– ”Kronner” är definitivt en ”difference-maker”, säger coachen Mike Babcock.
– Det går en stöt av energi genom hela vårt lag varje gång han sätter in en av de där jättetacklingarna.
”En superstar”
Babcock är dock noga med att understryka att den förre djurgårdaren sannerligen har fler företräden än de rent fysiska.
– Ni har ju sett honom. Han har blivit en superstar i det här slutspelet, skröt den talföre kanadensaren vid en presskonferens i Mellon Arenas inre häromdagen.
Niklas skruvar besvärat på sig när han hör de lovorden.
– Det är nog mest något han säger för att få upp temperaturen i finalen, menar svensken.
Men han tillstår att han utvecklats även som exempelvis skridskoåkare och passningsspelare.
– Jag har tagit ett steg framåt och känner mig komfortabel på den här nivån nu. Men jag kan fortfarande blir mycket bättre.
Utom på en punkt.
The Kron Wall of pain kan inte bli mer massiv än den redan är.