Häng med Per Bjurman en dag på jobbet i NHL

Per Bjurman

Kaffe, snus och slutspelshockey – följ med Sportbladets Per Bjurman bakom Stanley Cup-kulisserna

CHICAGO. Vi har sett vad som händer på isen.

Men hur är det bakom kulisserna under ett Stanley Cup-slutspel?

Sportbladets NHL-bloggare Per Bjurman vet – och berättar här om en vanlig dag när kaffet flödar, hockeyfrillorna fladdrar i vinden och Chicago slår ut San Jose ur konferensfinalen.

08.00: Den som kom på att hotellstäderskor ska tillkännage sin ankomst genom att knacka ett mynt mot dörren borde ställas inför en särskild sorts FN-tribunal. Min klocka står egentligen på nio, men så länge anser alltså städerskorna på Renaissance i centrala Chicago inte att jag ska ligga och dra mig. Myntet går som näbben på en anabola-spetsad hackspett mot dörren. Får tyst på oljudet med ett indignerat ”fuck off”, men kan inte somna om.

08.15: Det bästa med amerikanska hotellrum är att det alltid finns en kaffebryggare i nåt hörn. Laddar den och trycker igång. Tar en snus. Skänker en tacksamhetens tanke till de Detroit-spelare som ofta spelar i Chicago och därför kan rekommendera restauranger som Tavern on Rush. Var där i går kväll och inmundigade en alldeles lysande köttslamsa.

08.30: Dricker kaffet vid hotellrumsfönstret. Spanar diskret efter det kex som i går visade sig i ett fönster mitt emot. Förgäves. Men downtown Chicago är en förförisk syn i sig.

09.00: Om det varit kvällsmatch hade jag nu åkt till United Center för att bevaka morgonvärmningen. Då intervjuar man spelare, lyssnar på gravallvarliga coachers presskonferenser och samlar iakttagelser till sin blogg. Men när matcherna, som i dag, börjar redan vid två är det inga såna värmningar.

Får nöja mig med att ha varit på plats under träningarna i går förmiddag. Talade då så länge med Douglas Murray att den tallrik ravioli han hade med sig in i omklädningsrummet hann kallna. Fick bjuda Niklas Hjalmarsson på snus. Hörde Joe Thornton säga ”motherfucker” när ett skridskosnöre gick av. Studerade den hockeyfrilla Patrick Kane under slutspelet sparat ut som kompensation för taskig skäggväxt och kunde konstatera att den nu börjar anta rent Michael Bolton-artade proportioner.

Såg också fler nakna stjärnor än vad som kan anses nyttigt. Inga individuella detaljer ska avslöjas, men vi kan i alla fall slå fast att det bland NHL-spelare råder en samsyn på att man inte behöver ha hår överallt...

10.30: Börjar klä mig för match. Kostym gäller. Det är ju slutspel. Då ska det vara fint. Skippar dock slips. Sådana eleganta accessoarer är förbehållna finaler, Game 7-draman och matcher med Rangers, Red Wings och Capitals.

11.00: Tre timmar till första nedsläpp. Då hämtar jag ut hyrbilen och styr ut mot Madison Avenue. Det är inte så fasligt långt till United Center, men den mäktiga arenan ligger i ett område där man inte vill gå och leta efter taxi sent på kvällarna. Ja, det är som i Jönköping ungefär. Eller inte. Hyrbil är hur som helst ett måste när man följer Blackhawks hemmamatcher.

11.30: Efter att tanten som sitter pressingången som vanligt upplyst mig om att Bjurman är ett egendomligt namn får jag ut ackrediteringsbrickan och kliver ner i katakomberna under det som, med rätta, kallas The Madhouse on Madison Avenue.

Går förbi de stängda omklädningsrummen och söker mig till pressloungen. Där serveras lunch a’ sex dollar. Exakt vad det är jag får på tallriken preciseras aldrig, men som det brukar heta i Verizon Center i Washington: Det är väl ”some kind of chicken”. Äter ändå, och spiller ketchup på kavajen. Luktar sen som en öppen Heinz-flaska. Bläddrar samtidigt i den tjocka bunt pressurklipp som tillhandahålls. Kollar om Chicago Tribune-stjärnan med det något lustiga namnet Chris Kuc skrivit nåt matnyttigt. Det har han.

12.00: Går mot mediahissen. I en korridor intill omklädningsrummet förvärmer San Jose-spelarna med fotboll. Dom är bättre på hockey, om man säger så. Men Niclas Wallin har faktiskt lite feeling i fötterna. Tar hissen upp till pressläktaren på, åttonde våningen. Det är så högt upp att man skulle behöva syrgastuber och en sherpa.

Hämtar en kaffe i ett litet pentry och letar på min plats. Sitter, visar namnbrickorna på skrivbordet, mellan Soveytsky Press och Sport-Express, vad nu det är. Utsikten över den ännu så länge tomma hallen är hisnande. Börjar knattra på det första, långa blogginlägget.

12.15: Hämtar mer kaffe.

12.30: Hämtar mer kaffe.

12.45: Hämtar mer kaffe.

13.00: Läktarna börjar långsamt fyllas. Alla, och då menar jag alla, bär röda Blackhawks-tröjor. Samtidigt myllrar det av murvlar och annat löst folk på och bakom pressläktaren. Ser legendarer som Bobby Hull, Stan Mikita och Tony Esposito. Bobby Hull äter popcorn.

13.28: Uppvärmningen börjar. Kollar noga vilka som värmer utan hjälm. Ingen av svenskarna, inte ens Dogge, har förstått att man ska det om man vill vara cool.

13.45: Publicerar första blogginlägget. Var stressad när det strax efter klockan ett fortfarande bara bestod av 3 500 tecken. 6 500 ska det vara. Annars är det inget att ha.

14.18: Mina öron fruktar att de är på AC/DC-konsert igen. Men det är bara 22 000 Chicago-bor som vrålar sig igenom nationalsången. Den traditionen har utvecklats till det häftigaste slutspelsintrot i hela NHL. Man tror faktiskt inte att det är sant, så mycket låter dom.

14.21: Matchen börjar. Vad som händer i den kan ni läsa om här i spalten bredvid.

16.43: Slutsignalen går och sådär två sekunder senare står 50 mer eller mindre fetlagda journalister vid hissarna och trängs som tonårstjejer längst fram under en Jonas Brothers-konsert.

16.58: Omklädningsrummen öppnar och totalt kaos utbryter inne hos Hawks. Det är ingenting annat än ett zoo, i synnerhet runt hjältar som Big Buf Bufyglien och Dave Bolland.

Dessbättre är det bara svensk medias två representanter, och slovakisk tv (!), som är intresserade av Niklas Hjalmarsson. Han ber om mer snus och säger att han aldrig varit lyckligare. Sen ser han ut att undra varför det luktar ketchup

17.13: Hos San Jose är det öde – och dödstyst. Men Douglas Murray, i bara en handduk, tar sig tid med Sportbladet.

”Det här är som vanligt värsta dagen på året”, säger han med darrande stämma.

17.26: Medan Hawks coacher och superstars passerar revy på podiet i pressloungen börjar jag randa texter, till nät och tidning. Svettas ymnigt, deadline känns obehagligt nära.

19.20: Publicerar sista blogginlägget. Hoppas att någon skrattar. Sen går jag ut i den varma Chicago-natten och styr hem till hotellet igen. Luktar fortfarande ketchup.