Fredriksson: Nu är det dags att ta serien på allvar
Finalerna uppe i Luleå var magiska.
Och i våras kontrade Jönköping med samma inramning.
SDHL – du vackra sorgebarn. Inget ger mig gåshud som du.
Det kan tyckas lite tjatigt när man lyssnar på de som jobbar och är verksamma inom SDHL. ”Har mycket att jobba på men vi tar steg varje år”, ”det går i rätt riktning” och så vidare.
Men man kan ju inte säga emot.
Inför förrförra säsongen blev åtta lag tio, inför förra blev Riksserien SDHL. I år fick ligan till slut ett Göteborgslag (Sundsvall tvingades förvisso lägga ner damlaget) och lag som Skellefteå, Malmö, Färjestad är på g.
Och så togs det ett otippat stort kliv i våras när två nya lag i HV71 och Djurgården spelade final, varav den i Jönköping drog över 2352 åskådare (Djurgården tvingades förvisso flytta på sig för herr-AIK-kval).
Diskussionen om utländska vs. svenska spelare i ligan tänker jag lämna därhän, men kvaliteten blir bättre.
Fyra lag gör upp om det
Att SDHL i år tappat ofattbart tunga spelare och profiler – i Tina Enstöm, Emma Eliasson, Jenni Asserholt, Jennifer Wakefield – och ändå känns mer spännande än någonsin säger en hel del.
Tyvärr säger antalet utslitna, utbrända och omotiverade spelare något ännu större. Med den utveckling som SDHL har, och de allt högre krav som ställs på såväl spelare i liga och landslag, kommer det snart krävas att de stora ej för kvinnor-plånböckerna öppnas.
I år går spelarna in i en spännande OS-säsong och en liga som känns fullständigt öppen. Modo har värvat från Nordamerika (och det ska väl lossna någon gång?), Linköping har fått in superstabila tränaren Madeleine Östling, Luleå är revanschsuget och Djurgården har ett guld att försvara.
Det är just de fyra lagen som jag tror går in i semifinalspelet – med Linköping och Luleå i en het finalrepris från 2016 fast med LHC som svenska mästare.
Och när det gäller SDHL är det något alldeles särskilt med den där eftertraktade SM-finalplatsen.
När jag satt uppe i Luleå under de avgörande finalerna där för två säsonger sedan stod jag säkert i en kvart ute på parkeringen, tryckt mot en husvägg och med solen i ögonen, för att insupa atmosfären.
Parkeringen fylldes på och tusentals supportar strömmade in mot arenan.
Som sportjournalist besöker du många evenemang och matcher där publiken skapar gåshudsstämning. Men rekordfinalerna i Luleå då och ett kokande Kinnarps Arena i Jönköping i fjol är de matcher som berört mig mest.
Det är som att varje jubel går in i kroppen som ett spjut och en påminnelse om att det är just det här stödet som spelarna, och ledare med för den delen, förtjänar men varit utan hela säsongen.
Nästa år förtjänar förresten också spelarna en mer seriös upptaktsträff inför säsongen.
Genomgången av lagen var i år, precis som i fjol, klar på en halvtimme ungefär.
Profilerna i SDHL är 
, det borde utnyttjas bättre när flera av dem är samlade inför alla tänkbara medier.
Roligare frågor, teknisk hjälp vid presentationerna, och någon mer programpunkt kanske? Ge oss något att skriva hem om.
I år var det dessutom direkt pinsamt när flera nya tränare utan att skämmas det minsta pratade om förra säsongen som ett svart hål, något de inte hade det minsta koll på – varken när det gällde ligan i stort eller ens deras egna lags spel och prestationer.
I ett sådant läge blir det kanske tydligare än någon annan gång att SDHL fortfarande är svensk hockeys sorgebarn.
Som man brukar säga: Det går i rätt riktning, men det finns mycket att jobba på.