”Jag mår bättre nu än när jag spelade ishockey”

Tomas Ros

Det har gått över två år ­sedan ­Daniel Fernholm, 33, tacklades fult och ­skickades till alltför tidig pensionering.

Nu har han startat en livsresa för att hitta sitt nya jag.

Och första stoppet är ­Indonesien där han varit volontär på Bali Reptile Rescue Center.

– Jag mår bättre nu än när jag spelade ishockey, säger Daniel Fernholm.

helskärm

Tisdag förmiddag i en galleria på Östermalm.

Lugnet efter julkaoset.

Vi hamnar på en restaurang i mitten av gallerian och Daniel Fernholm berättar att han vill bli kock.

– Ja, mat intresserar mig. Jag vill bjuda på bra råvaror. Varför inte en svensk restaurang utomlands? Kanske i Asien, säger Fernholm.

Han visar bilder på när han tar hand om en grön pit viper och håller i en pytonorm.

Jag frågar hur man ska göra om man träffar på en farlig orm och svaret från experten kommer snabbt:

– Var inte rädd. Då kommer ormen att lämna dig ifred.

Att prata om ormar och få kunskap om hur man tar hand om dem är en diskussion som jag aldrig trodde att jag skulle ha med Daniel Fernholm, den storväxte backen som spelat både i Nordamerika, KHL och deltagit i två VM.

”Kan leva ett hyfsat liv”

Allt startade med en tackling som tog illa.

16 oktober 2014.

Luleås Johan Forsberg misslyckas i tacklingsförsöket och armbågen tar illa på Fernholm, då i Djurgården, som ådrar sig en kraftig hjärnskakning.

Det blev det sista vi såg av Fernholm på en hockeyis.

– Jag mår väl okej i dag. Jag kan leva ett hyfsat liv. Kan inte a­nstränga mig i ett gym och heller inte spela ishockey, givetvis. Men vardagen funkar. Det är när det är mycket folk på ett litet ställe med mycket ljud och ljus som jag till slut inte fixar det. Då blir jag straffad – speciellt dagen därefter.

När vi träffades senast bar Fernholm mörka glasögon för att lindra solljuset.

Det behöver han inte längre. Men han är klassad som hockeyinvalid, en stämpel han får leva med.

– Självklart hade jag velat sluta spela ishockey när jag själv önskat, men nu är det så här.

Han har alltid varit en tänkare och en vän av hinduismen och har alltid haft ett gott öga till Sydost­asien. Till kulturen, klimatet och värmen från lokalbefolkningen
i bland annat Thailand, Vietnam och Bali.

”Behövde komma bort”

Just de känslorna har fört honom till Bali. Till staden Denpasar på öns sydkust.

Han har gjort en livsresa som t­agit honom till ett ställe där få svenskar hamnar.

Bali Reptil Rescue Center.

– Jag kände att jag behövde komma bort från allt. Glömma hockeyn, glömma tacklingen och glömma allt hat som kom med tacklingen. Nu har jag fått lära mig hur främst ormar fungerar och på B­ali hade jag och centret som mål att stoppa människor från att ha ihjäl ormar. Tyvärr används gallan från ormar till bland annat Viagra
i Asien och det gör att en del ormar är utrotningshotade. Bali Reptil Rescue Center hämtar ormar som irrat sig fel och tar hand om den och släpper ut dem på säker mark, säger Fernholm.

Han gick i skola på Bali en längre tid. Det blev som medicin för själen och förutom att han nu accepterat att han aldrig mer kommer kunna ”prata skit” med grabbarna i omklädningsrummet, känna glädjen efter en seger eller känna ­endorfinet skölja över kroppen e­fter ett hårt träningspass igen så är han lycklig.

– Jag har gått vidare. Accepterat mitt nya liv. Jag är även snusfri, s­äger han och ler.

Alla som känner Fernholm vet hur stor förändring det sistnämnda är.

Från snusmumrik till en mumrik som gillar reptiler och just nu pluggar basämnen på komvux.

Han ser inte Bali som ett avslutat kapitel. Han vill gärna åka tillbaka och hjälpa centret. Han har redan sett till att flera medarbetare fått arbetshandskar som klarar av ormbett. Tankar finns också på att starta en restaurang i samma veva.

– Jag har alltid varit intresserad av mat. Börjar också gå mot det vegetariska hållet. Det skonar djuren och hela planeten.

”Saknar det inte alls”

Vi går igenom Fernholms karriär. Stannar till vid minnen i Minsk, utköpet från Nizhnekamsk och avslutar vid ett stort kontrakt med Linköping.

Där hände något.

– Ja, faktiskt. Från den tiden kände jag hela tiden en stor press på mig. Den kom inte utifrån – den kom från mig själv. Ska jag vara ärlig saknar jag inte alls oroskänslan över att varje kväll behöva prestera. Jag tror att många hockeykillar känner den, men få vågar prata om den. Man kan aldrig slappna av riktigt. Jag tror den känslan bryter ned folk.

Fernholms livsresa efter hockeyn har startat. En resa som gett större insyn i livet och vad som är viktigt. Långt ifrån ishockeyn.