Slutspelets största profil: Många tycker jag är pajas
Publicerad 2012-04-23
Bert Robertsson om tjafset med Brynäs Daniel Widing, silvertårarna och fansens tifo
Han bråkade med Gävle-publiken och fick ett eget tifo av Skellefteå-fansen.
Bert Robertsson, 37, blev själva symbolen för vad ett SM-slutspel handlar om.
Möt den passionerade tränaren som av Sportbladets läsare utsågs till slutspelets största profil.
– Många tycker att jag är en jävla pajas. Men jag är bara mig själv och står upp för vem jag är – lite udda.
Skellefteås assisterande tränare Bert Robertsson lirade under spelarkarriären 128 NHL-matcher, men fram tills för några veckor sedan var han tämligen okänd för den breda massan.
Men så nådde Skellefteå SM-final i rikstäckande TV4 – och vips så var Bert Robertsson namnet på allas läppar.
Han bråkade med Brynäs-publiken i Läkerol Arena, så att åskådare tvingades lämna sina platser.
Han munhöggs med Brynäs forward Daniel Widing, något som fångades upp av tv-kamerorna.
Han tillägnades ett eget tifo av hemmapubliken i Skellefteå Kraft Arena.
Han bjöd på klassiska silvertårar i en intervju med SVT efter finalen.
Han röstades av Sportbladets läsare fram till slutspelets största profil, större än självaste Jakob Silfverberg.
Men all uppmärksamhet blev för mycket för Bert Robertsson. Sedan förlusten i torsdags har han gått under jorden – fram tills nu.
– Jag var tvungen att stänga av ett par dagar för jag ville samla mig själv. Det blev så mycket fokus på min person som var onödig. Jag drogs in i en karusell och behövde få hjulen att stanna innan jag gick vidare. Nu har det lugnat ner sig litegrann, så att jag kan se klart och nyktert på allting.
”Andra har offrat mer”
Vad har du gjort i helgen?
– Jag har varit och åkt skidor med mina två söner, nio och fyra år gamla. Och så har jag spelat gitarr.
Sportbladets läsare röstade fram dig till slutspelets största profil.
– Det är andra som har offrat mer och som förtjänar mer uppmärksamhet. Men det är väl ett tecken på att fansen kan identifiera sig med mina känsloyttringar.
Vad säger du om fansens tifo med en stor teckning där du knyter näven?
– Jag blev oerhört förvånad när jag klev in i hallen. När det gick upp för mig att bilden föreställde mig tänkte jag, oj jäklar. Jag blev förvånad och nästan lite generad, jag visste inte hur jag skulle hantera det. Men för mig är det en symbol för en kontakt mellan oss spelare och ledare och publiken, att vi bär på samma känsla och glöd, och är beroende av varandra.
Har du alltid varit en känslomänniska?
– Ja. Det var kanske det som förde mig till NHL. Jag tävlar på alla sätt och har en känsla av att aldrig ge upp. Vissa av spelarna på isen skulle må bra av att få leva ut sina känslor.
Grät hejdlöst i tv
Är det för känslofattigt i svensk hockey?
– Svenskar överhuvudtaget är återhållsamma, på både gott och ont. Men det måste komma naturligt, det går inte att tvinga fram såna här saker. Men det gäller att våga offra sig. Jag får hur mycket skit som helst från olika håll, det är många som tycker att jag är en jävla pajas. Men jag är bara mig själv och står upp för vem jag är – lite udda. I den här tuffa världen där alla försöker vara som alla andra gäller det att våga vara det.
– Någon sa att jag var för arg. Men jag kan vara förbannat glad ibland också. Hur arg, glad eller ledsen får man bli? Det står inte i något manus. Jag lever kanske ut mina känslor så mycket att det blir stötande för vissa.
Främst minns man din intervju med SVT på isen efter sista finalen där du gråter hejdlöst.
– Jag får en fråga ställd rakt i ansiktet och då förmedlar jag en känsla, det är inget jag skäms för. Jag vill inte att det ska bli skådespeleri och cirkus, för jag ger uttryck för en genuin känsla.
– Jag hade slitits mellan hopp och förtvivlan genom hela slutspelet och nu ställdes allt på sin spets och vi nådde inte ända fram. Brynäs är värdiga mästare, men den hyllning som de fick av sin hemmapublik kände jag att våra spelare också var värda att få. Jag hade sett framför mig att våra grabbar skulle få den ultimata bekräftelsen att få höja bucklan, för det var vi värda.
En sista passning från Widing
Bert Robertsson och Brynäs forward Daniel Widing käftade med varandra genom hela finalserien. När Brynäs i lördags firades på Stortorget i Gävle fick Widing frågan vad som var bästa minnet och svarade ”När Bert Robertsson står och grinar när vi har vunnit guld”. Widing menade att det var sagt med glimten i ögat.
– Jag fick höra det Widing hade sagt i dag, och då blossade känslorna upp igen. Men jag vill inte bedriva något krig via medierna. Gränsen mellan sportsligt och osportsligt blir ganska diffus i ett slutspel. Vi tog i hand efter slutsignalen. Men när vi ändå har lämnat arenan tycker jag att man kan föra sig hedervärt och sportsligt, det är vad jag har att säga.
Skellefteå och Bert Robertsson får sikta på revansch nästa säsong. För visst blir han kvar i staden som älskar honom.
– Jag har kontrakt i två år och hoppas få vara kvar, men den här världen är ganska lynnig. Jag ska göra ett bra jobb och se till så att jag får stanna, säger han.