Daniel Sedin om skadan och att hamna i skuggan

helskärm

ÖRNSKÖLDSVIK. Efter att ha buntats ihop till en enhet under hela sina karriärer fick Daniel Sedin se tvillingbrorsan Henrik utvecklas till världens bästa spelare i våras.

En trasig fot förstörde hans egna chanser att nå dit – men Daniels otur var indirekt en stor del i succén.

– Det var bra för oss båda att jag blev skadad, säger han till Sportbladet i en intervju om vändpunkten i karriären, sommarträningen och vem som egentligen är bäst i familjen.

Efter ett helt hockeyliv i samma lag och samma kedjeformation brukar de vara ett med varandra.

Både på isen och vid intervjutillfällen vid sidan av den.

Men när nu bröderna Daniel och Henrik Sedin lagt sina vitt skilda upplevelser från den gångna säsongen åt sidan får den förre chansen att på egen hand prata om den märkliga säsongen då brorsan blev vald till hela NHL:s bäste spelare.

Skadan – bra för båda

Och Daniel Sedin har en del att berätta om, även om "jag" oftast formuleras som "vi" i hans svar.

– Det var fantastiskt att se Henrik vinna poängligan. Han gjorde en otrolig säsong och fick vara skadefri och det är ju det allt handlar om. För att lyckas med en sådan grej måste allting falla på plats och det gjorde det verkligen för Henrik i fjol, säger Daniel.

Själv missade du 19 matcher efter att Alexander Edlers slagskott träffat och brutit din fot. Hur tror du det påverkade Henriks spel?

– Jag tror att det var bra för oss båda att det hände. Henrik fick lära sig att spela utan mig och jag kunde titta på honom från sidan om och se hur han spelade. Annars är man mitt uppe i det och tänker inte på detaljer i spelet. När jag kom tillbaka fortsatte han på samma sätt och tänkte inte på att jag var där ute på isen. Han tog hela tiden steg framåt.

Vad såg du i hans spel?

– Inga revolutionerande saker som jag inte visste sen tidigare. Men när man lirar själv tar man allt för givet, nu kunde jag se på tv hemma i soffan hur han rörde sig på isen. Och så var det nyttigt att han fick spela med andra spelare än mig.

Ditt eget poängsnitt hade tagit dig upp till en andraplats i poängligan om du spelat i alla 82 matcher – hur tung var den där skadan?

– Vi har nästan aldrig varit skadade under våra karriärer, så mest av allt var det mentalt jobbigt. Och det är alltid svårt att säga hur det hade gått om jag fått vara frisk hela vägen. Men skador hör till den här sporten och ska man vara med i toppen av poängligan måste man vara helt skadefri, så är det bara.

Fick passning i segertal

Vad tror du ligger bakom den här utvecklingen, att ni båda numera är kandidater till Art Ross-trofén? Inledningen på era NHL-karriärer tydde inte direkt på det.

– Inför lockoutsäsongen 2004/05 tog vi hjälp av Mats Emanuelsson med att lägga upp vår sommarträning. Vi hade haft honom som tränare i ungdomslandslagen och tyckte att det inte kunde skada att få en ny synvinkel på vår träning. Den sommaren var nyckeln som jag ser det för tidigare var skridskoåkningen vår svaghet. Nu förbättrar vi tekniken och styrkan i benen varje sommar.

– Men vi är inte fulltränade. Känslan är fortfarande att vi kan bli bättre och det är vad som driver en också. Det är alltid en utmaning att åka tillbaka till NHL och visa att man tagit några steg till under sommarträningen.

Så förutsättningarna för dubbelt Sedin i topp av nästa säsongs poängliga är alltså rätt goda?

– Nja, det tror jag inte. Allt ska som sagt stämma, särskilt om båda ska vara med däruppe, och samtidigt ökar pressen. Vi ska göra vårt ute på isen och det ska bli väldigt kul, så mycket vet jag i alla fall.

Men Henriks passning i segertalet då? Det där med att "There's no way you can tell me you're the better player right now" måste du väl försöka rätta till?

– Haha. Jo, det är klart. Men han la i alla fall till "just nu". Det vet ju alla att det är över när nästa säsong börjar. Då är det nya tag som gäller.