Borgar för vinst

Thornéus: Här är trycket bäst i världen

GÖTEBORG. Okej, jubelidioterna som kastade in saker på isen borde omedelbart låsas in och nyckeln sänkas i närmaste större vattendrag.

Men faktum kvartstår.

Som hockeyupplevelse slår matcherna i Frölundaborg allt.

Och då menar jag allt.

Att gå till alla fina hockeytempel i landet är ungefär som att besöka grannens vardagsrum en fredagskväll. Allt är så tillrättalagt, så perfekt att man lätt glömmer bort att man först och främst är på plats för att se på idrott.

Ishockey i Frölundaborg är – som omväxling – därför så otroligt befriande. Byggnaden för omedelbart tankarna till Östeuropa, hallen är som inredd av en handgranat och det stinker skit när man vandrar i katakomberna. Någon gång i mitten på andra perioden brukar dessutom syret ta slut och resten av matchen går man på ren och skär vilja.

På adrenalin.

En äkta arena

Alla känner sig delaktiga. Publiken – och vi som journalister också för den delen – kommer så nära händelsernas centrum att det i bland känns som alla bara vill kliva ned på isen och ge Emil Kåberg den käftsmäll han förmodligen samlat ihop till.

Det är äkta på något sätt.

Alla nya multiarenor är naturligtvis bekväma och ekonomiskt helt rätt, men någonstans under resans gång har man byggt bort själen och det blir man brutalt påmind om när man kliver in ett fullsatt och kokande Frölundaborg.

Jag förstår att man i omgång 27 inte vill se ishockey i ett slitet gammalt ruckel, men i slutspelet – där allting är på liv och död – finns det absolut inget bättre.

Eller som nu avstängde Michael Holmqvist sa till mig efter första matchen:

– Jag har spelat inför 20?000 åskådare i Chicago, men stämningen där var inte ens i närheten av den här inne.

Rysningar i hela kroppen

Trycket i Frölundaborg är förmodligen bäst – i världen! Nej, jag överdriver inte. Visst kan det vara högljutt i till exempel hockeystäder som Detroit och Toronto, men det som hörs mest där är folk som skriker efter mer popcorn och läsk i kioskkön.

Tiotusenkronorsfrågan är hur nästan 8?000 personer – förvisso de flesta stående – kan få plats i på en yta som motsvarar storleken på en av de största logerna i Löfbergs Lila Arena övergår faktiskt mitt förstånd, men det är trängseln i Frölundaborg som gör att stämningen blir i det närmaste elektrisk. Redan innan matchen i går höll klackarna från båda lägren i gång och när spelarna klev in på isen gick det faktiskt rysningar i hela kroppen.

Det ringer fortfarande i mina öron av allt sorl.

Kan Frölunda förlora?

Den andra tiotusenkronorsfrågan – och sportsligt viktigare – är hur Frölunda ska kunna förlora en match i Frölundaborg? Gamlingar som Jonas Johnsson är plötsligt som pånyttfödda och i går var Frölundas lagkapten bäst på isen. Under hela säsongen har han sett långsam och ointresserad ut, men i går – herregud. Han till och med delade ut några högerkrokar mot, av förståeliga skäl, förvånade FBK-spelare och när Jonas Johnsson använder nävarna i sitt arbete vet man att det inte handlar om någon vanlig serielunk.

Nu väntar två matcher i Karlstad och jag tror faktiskt att Frölunda kan knipa en av dessa. Laget känns tyngre och har dessutom ett bredare material att jobba med.

Jag har tippat Frölunda till semifinal.

Det finns ingen anledning att ändra på det tipset nu.