”Skröt aldrig om att jag spelade hockey”

Emil K Lagnelius

Erik Andersson om sin fysik, det förbjudna klubbytet och drömmen om finansvärlden

När lagkamraterna spelar poker i spelarbussen pluggar Erik Andersson teknisk fysik.

– Jag har en dröm åt finanshållet, med kapitalförvaltning.

Möt elitseriens smartaste spelare – i ett samtal om ett stormigt klubbyte, problemlösning och nidbilden av korkade hockeyspelare.

Linköpings spelskicklige back Erik Andersson, 28, gör sin, förhoppningsvis, sista tenta på måndag. Därefter är den 4,5 år långa utbildningen färdig.

– Jag började studera 2002 och pluggade på helfart under tiden i Björklöven. I Skellefteå blev det mindre, men den här säsongen i Linköping har jag betat av några resttentor. Det var en stor sten som föll när jag blev klar med mitt examensarbete. Nu är det bara en liten kurs som jag ska tenta av.

’Skröt inte om hockeyn’

Det finns annars en nidbild av att hockeyspelare är korkade...

– Ja, det var ju inte precis att jag skröt om att jag var hockeyspelare när jag läste natur på gymnasiet. Sa man det till lärarna fick man en stämpel.

Din lagkamrat Andreas Jämtin säger att du skulle kunna bli mattelärare och att du ibland gör egna mattetal åt andra i laget.

– Hahaha, nja inte riktigt. Jag kan sitta och räkna på tal ibland och då blir folk nyfikna på vad jag håller på med. Jag har alltid haft viljan att lära mig saker och tyckt att skolan är kul, jag har inte våndats som en del andra. Och matte har alltid varit extra kul, kanske för att jag har haft en fallenhet för just det.

Hans Särkijärvi berättade att när han tränade dig i Skellefteå hjälpte du bland annat David Rundblad med läxorna.

– Ja, han och några till gick i gymnasiet och jag tycker att det är kul att lära ut. Till mig vågade de ställa de här dumma frågorna som de inte vågade ställa till läraren inför 20 klasskamrater. Nu var det väl ingen tvekan om att Rundblad skulle gå superlångt, men tyvärr är det många som försakar skolan för att satsa på hockeyn. I slutändan är det inte så många som lyckas och då står de där utan någonting.

Så när de andra spelar poker på resorna så pluggar du?

– Jag pluggar inte hela resorna, men det är skönt att koppla bort hockeyn med någonting. Vissa läser böcker, andra ser filmer. Då läser jag facklitteratur.

Vad vill du bli efter hockeykarriären?

– Det är svårt att säga. Men i grund och botten är jag problemlösare. Jag har en dröm åt finanshållet, med kapitalförvaltning. Jag ska ju spela hockey några år till, men tanken är att jag ska underhålla det här under tiden och kanske få någon praktikplats.

Det här med problemlösning, hur mycket har du nytta av det på isen?

– Jag hoppas att jag har en hyfsad analysförmåga. Framför allt i efterhand, och ser vad jag har gjort fel.

Mest glädje

Hockeymässigt har Erik Anderssons karriär mest bestått av glädje, bortsett två tunga händelser.

– Andra året i Björklöven gick riktigt bra och redan då var jag och nosade på elitserien. Men jag stannade kvar – och i sista matchen inför seriestarten gjorde jag illa handleden, en väldigt allvarlig skada. Det tog nästan två år innan jag var helt återställd.

Bytte till rivalen

Nästa tråkighet inträffade när han, för att uppfylla sin elitseriedröm, gjorde det kontroversiella bytet från Björklöven till värsta rivalen Skellefteå. Hans tidigare fans var vansinniga.

– Det var också väldigt tufft. Även om jag var beredd på stormen var det svårt att föreställa sig innan man väl var där. Vännerna stöttade mig, men supportrarna var upprörda och besvikna. Vi mötte Löven i en försäsongsturnering i Umeå och då var fansen helt galna.

Erik Anderssons far Torbjörn gjorde över 500 matcher i Björklöven och det syntes tidigt att sonen ärvde talangen. Undertecknad fick förmånen att se Erik redan som 12-åring.

Minns du Hammaröcupen strax utanför Karlstad 1994?

– Självklart! Jag fick hänga med Björklövens 81:or på en långresa och togs ut i turneringens all star team. Johnny Oduya var med i AIK och sedan var även IFK Tumba och Färjestad riktigt bra. Det glömmer jag aldrig.

Du ägde isen och hade en grym skridskoåkning, men jag minns även att du var extremt liten.

– Ja, jag var sjukt liten. Det var jag ända upp till 20-årsåldern. Min första säsong i Lövens A-lag vägde jag bara 68 kilo. Men fystränaren i Löven,

Thomas Ahrling, la upp en långsiktig plan och år för år la jag på mig kilon, samtidigt som jag växte på längden (till 181 centimeter). När jag väl fick chansen i Skellefteå var jag uppenbarligen redo. Resten är historia.

’Farsan sa åt mig att bli back’

Erik Andersson har flera personer att tacka i dag.

– Det är klart att jag har haft fördelar rent genetiskt. Farsan sa att jag skulle bli back och jag har alltid sett upp till honom.

– Jag hade även en juniortränare som heter Thomas Sandlin, son till hockeyprofessorn Tommy Sandlin. Han gav mig stort förtroende och lät mig spela med äldre spelare trots att jag var liten. Det var en tuff tid för mig när de andra växte medan jag stod still, men Thomas trodde på mig och gav mig chansen. Hade jag haft fel coach där hade jag kanske blivit bortgallrad.

– Sedan togs jag upp i Björklövens A-lag av kontroversielle Randy Edmonds. Han brydde sig inte om vad det stod bak på tröjorna utan var du bra för dagen så fick du spela. Han vågade peta en trött veteran för en junior.