”Jag kommer alltid stå upp för Sverige”

Juniorkronornas förbundskapten Rikard Grönborg om den långa vägen till jobbet, särbolivet och guldjakten

helskärm

Han pekas ut som en stor anledning till de svenska hockeyframgångarna på senare år.

Nu har Rikard Grönborg, 45, tagit över Juniorkronorna – men valet att bli tränare var allt annat än givet:

– Det var hundra procent slump, säger han.

Vägen dit gick via barnarbete i källaren i barndomshemmet, en spelarkarriär som avslutades tidigt och en avbruten college­utbildning.

Landslagschefen Tommy Boustedt är en av dem som hyllar Grönborgs ishockeykunskaper:

– Jag har aldrig träffat någon som kan så mycket om försvarsspel i egen zon, har han sagt.

Rikard Grönborg var Ishockeyförbundets självklara val att ersätta den populäre och framgångsrike Roger Rönnberg. Trots att den 45-årige stockholmaren har varit högst delaktig vid både JVM-guldet 2012 och VM-guldet i våras är han inget känt namn för den breda hockeypubliken.

”Jag känner mig bekväm”

Men själv känner han sig inte som någon doldis:

– Nej, det kan jag inte säga, har inte ens tänkt den tanken om jag ska vara ärlig. Jag har varit med ganska mycket och det är just som huvudtränare jag har jobbat mest som under min karriär, först i Nordamerika och sedan tre år som förbundskapten för U18. Jag känner mig bekväm i rollen som huvudansvarig.

Rikard Grönborg debuterade redan som 18-åring i moderklubben Huddinge.

Vid sidan av ishockeyn präglades tonåren av arbete i familjeföretaget. Pappa Grönborg var en stor innovatör och uppfann både ett speciellt visir och de så kallade Step In-skridskoskyddet. Tillverkningen skedde till stor del i källaren hemma i Huddinge och sonen var i högsta grad delaktig i produktionen,

– Det var barnarbete på hög nivå, haha. Jag satt och värmde och böjde visir och punktsvetsade galler bland annat. Det blev en del brännblåsor på händerna, men det var bra extrapengar. Jag lärde mig att pengar inte bara är något som ramlar ner från himlen.

Slutade spela 26 år gammal

Efter tre säsonger i Huddinge bar det av till USA och collegespel. Det blev tre år på St. Cloud State University (Minnesota) innan Grönborg återvände till Sverige och avslutade karriären med två säsonger i dåvarande division 1.

Du la av när du var 26 år.

– Ja, jag kände att jag blir nog inte mycket bättre än så här…

Vilken spelartyp var du?

– Defensiv back, i slutändan i alla fall. Jag var offensiv back när jag var pojklagsspelare men sedan blev jag mer och mer defensiv.

Rikard Grönborg valde att återvända till Nordamerika där hans tränarkarriär inleddes.

– Jag åkte inte över för att bli tränare. Jag hade en halvfärdig utbildning i USA och kände att om jag väntar några år till kan det vara kört. För mig var det väldigt viktigt att få den färdig, det var största anledningen till att jag flyttade tillbaka.

Så vad hände?

– När jag kom till skolan var det samma tränare som när jag var där första gången och de frågade om jag ville hjälpa till och flytta lite puckar. Det var fantastiskt roligt att jobba med grupprocesser och individuella spelare. En helt ny värld öppnade sig för mig. Sen har det nästan bara rullat på.

Du har skolats i den nordamerikanska ledarstilen, hur märks det?

– För det första är jag svensk i grund och botten, den svenskheten kan ingen ta ur mig. Sedan finns det visa grejer som jag tycker nordamerikanerna är väldigt bra på. Coachningen under matcherna är en grej. Vidare är de strukturerade och tydliga i sitt spelsystem och väldigt noggranna och akademiska med allt. Kan det bli för mycket av det? Absolut, men hittar man en bra balans blir det riktigt bra.

Under matcherna har Rikard Grönborg gjort sig känd för att aldrig backa i det mentala kriget. Han har tagit heta verbala fajter med kanadensiska coacher som Ted Nolan (då Lettlands förbundskapten) och Barry Trotz.

– Det är inget planerat från min sida, för mig är det frågan om passion och hockeyn betyder mycket, jag kan inte ändra på mig själv. Jag kommer alltid stå upp för Sverige och svenska spelare om det behövs, vi ska inte ta något baksäte någonstans.

Pappa – och starkare

Hur stor del av ditt liv är hockey?

– Allt, om du frågar min fru, haha. Jo, det är väldigt mycket. För mig är hockeyn inte bara att släppa trissan och spela, det är så mycket mer. Många av mina bästa kamrater är involverad i hockeyn, då är det svårt att undvika diskussioner. Därför är det skönt med balansen från min fru, som knappt visste vad hockey var innan vi träffades. Ibland är det skönt att prata om något helt annat. Speciellt när man har blivit pappa.

Rikard är gift med amerikanska Dawnie och tillsammans har de dottern Chloe, 1,5 år.

Chloe föddes för övrigt under VM-turneringen 2012, samma dag som Sverige mötte Ryssland. Grönborg var med vid födseln, åkte sedan till Globen och coachade laget för att efter matchen åka tillbaka till sjukhuset och sova med familjen.

Hur är det att vara pappa?

– Fantastiskt. Man känner sig så mycket starkare som person, vinst eller förlust är inte så jäkla viktigt trots allt. Det gäller att ha ett större perspektiv och det känner jag verkligen sedan jag blev pappa.

Hur är du som pappa?

– Just nu väldigt frånvarande… Samtidigt har jag mina perioder mellan turneringarna där jag kan vara ledig hela dagar och då umgås vi mycket.

”Högst upp på prispallen”

Grönborg är även Pär Mårts assistent, vilket innebär att årets säsong innehåller junior-VM, OS och avslutas med VM i Vitryssland. Inte mycket tid över för familjeliv. Därför har han och Dawnie bestämt att leva stora delar av året som särbos.

I november flyttade hon till sina föräldrar strax utanför Salt Lake City. Först efter OS får Rikard Grönborg en längre sammanhängande ledighet.

– Vi har tagit ett beslut att hon ska vara i USA med Chloe. Det är inte mitt val, men just den här perioden är det nog bästa lösningen för alla.

För nu ligger allt fokus på junior-VM.

Vad är mål­-

sättningen i turneringen?

– Att vi ska hamna högst upp på pallen. Det vore konstigt om vi inte hade den målsättningen.

Bara det som gäller?

– Ja, i stort sett.