”Tråkigare än råa morötter och nageltrång”
Per Bjurman inför återstarten i NHL
NEW YORK. För att travestera en före detta finansminister:
Pandemi-hockeyn är ett jävla skit, men nu har vi baxat den ända hit.
Till skillnad från hur han – Kjell-Olof Feldt – fortsatte känna inför de löntagarfonder han diktade om kan jag dock inte låta bli att hetsa upp mig när baxandet nu är över.
Efter fyra månader av ett dystert ingenting är det en våt dröm att mitt i rötmånadsstiltjen få uppleva ett Stanley Cup-slutspel – som kommer sluta med att Gabriel Landeskog lyfter den heliga bucklan i Edmonton i början av oktober…
Jo, rent principiellt är jag fortfarande lika negativt inställd till NHL:s stundande nystart som Feldt var till de kontroversiella löntagarfonder han mot sin vilja införde i början av 1980-talet.
I motsats till trallgökarna i baseboll-ligan MLB – som låtit sina lag resa runt i USA precis som vanligt och efter en vecka sitter med ett omöjligt smitt-kaos i famnen – har NHL förvisso satt en till synes grundligt genomtänkt, klyftig och hyggligt säker plan i verket.
Men ändå.
På en kontinent där en pandemi sprider sig som en okontrollerbar gräsbrand borde resurser, tid och energi användas till annat än sport – och även om kommissionär Bettman och hans förtrogna varit kloka nog att fly katastrofområdet söder om gränsen och vinnlagt sig om att alla inblandade i de två ”hub”-städerna i Kanada underkastar sig ett rigoröst reglemente går det inte att komma runt det faktum att man i någon mån gamblar med spelarnas, ledarnas och funktionärernas hälsa.
Unik specialversion av Stanley Cup
Principer är dock en sak och realitet en annan och när de nu en gång för alla baxat den ”jävla skiten” ända hit, till tröskeln till 2020 års unika specialversion av Stanley Cup-slutspelet, känner jag mig ändå löjligt exalterad.
Det har varit en tung, mörk och miserabel vår och sommar här borta, utan någonting alls att bli road, stimulerad eller engagerad av, så på sätt och vis känns det som att inte bara NHL utan hela livet startar om när världens bästa hockeyspelare mitt under rötmånadens övermogna kulmen gör sig redo för strid igen.
Och den känslan har bara förstärkts under tv-sändningarna från den gångna veckans träningsmatcher i Scotiabank Arena respektive Rogers Place. Pandemi-upplagan av vissa andra sporter, med den misskötta basebollen i spetsen, har varit så lagom festliga att följa och jag befarade ett avsevärt mått av torftighet även i tomma hockeyhallar, men NHL har faktiskt ansträngt sig föredömligt på den punkten också. Stilfullt kamouflerade läktarsektioner, jättelika bildskärmar några meter ovanför sargerna, artificiellt publikljud och innovativa kameravinklar skänker liv och stuns och sex appeal åt föreställningarna.
”Tråkigare än råa morötter och nageltrång”
De förberedande övningarna har dessutom indikerat att vi, de sällsamma förutsättningarna till trots, kommer få se prima kanonhockey. Höstens träningsmatcher brukar vara tråkigare än råa morötter och nageltrång, men de här genrepen exploderade bara i ansiktet på oss. Alla gick på knock direkt. Och då är det alltså först nu, i helgen, allvaret börjar…
Hur det går tror sig åtskilliga veta men det gör de inte alls. Efter ett uppehåll så långt som det här, följt av en aldrig tidigare skådad återstart utan åskådare i slutet av juli, börjar alla i praktiken om på noll och vad tusan som helst kan hända. Har ett tänkt topplag som Boston otur kan det gå lika illa för dem som det till slut gjorde för Feldts fonder – det blev ju liksom inte så mycket med dem – och har förmodade slagpåsar som Canadiens bara lite flyt kan de skörda lika stora framgångar som ex-ministrar som får jobb på Riksbanken….
Samtidigt fanns det en anledning till att sju–åtta lag dominerade grundserien, så länge den nu pågick. De förfogade, och förfogar, helt enkelt över bästa spelarmaterialet och bästa ledarna och det måste man ju ändå utgå från när man försöker tippa den här anomalin till säsongsavslutning. Det borde således vara antingen Boston, St Louis, Vegas, Tampa, Washington, Colorado, Dallas eller Pittsburgh som vinner – med Philadelphia, Edmonton och Vancouver i outsider-spåret – och jag får för mig att det kan vara dags för Gabriel Landeskog och hans kompisar från Klippiga bergen. De är oförskämt begåvade, har de senaste åren skaffat sig all nödvändig erfarenhet och spelade för jäkla lysande ishockey under delar av vintern.
Men jag vet inte. Jag vet bara att vi kan se fram emot en hel räcka episka fältslag. Eller ska vi, för att knyta ihop trådarna säga, Feldt-slag…