”Fjolla och bög är skällsord i vår idrott”
Uppdaterad 2014-06-27 | Publicerad 2014-06-26
Kiruna IF:s nya riktning – mer än bara tröjor: "Vi vill förändra, vi ska vara ett föredöme"
Fråga inte om Kiruna IF:s framtid är svart eller vit.
Centralorten avfolkas, husen rivs, stadskärnan flyttas och hockeylaget har strandat i tredjeserien, men framtiden är varken svart eller vit.
Den är röd, orange, gul, grön och blå.
De senaste dagarna har Viktor Esseryd klickat på hundratals länkar. Den 22-åriga backen har googlat, läst och sett filmklipp.
Men nej, någon öppet homosexuell hockeyspelare hittar han inte.
Vågar inte HBTQ-spelare berätta om sin läggning? Lämnar killar som gillar killar sporten innan de blivit seniorer? Eller är bögar kassa på skridskor och slagskott?
Han skummar några artiklar till. En är om 34-årige Jason Collins som i februari blev NBA:s första öppna homo, men som fruktar att unga idrottare riskerar sina karriärer om de kommer ut. En annan om Västerås homosexuella back Peter Karlsson som mördades med 64 knivhugg på 90-talet.
Noll hockeyspelare i världen. Viktor Esseryd brukade aldrig diskutera varför. Ingen i laget pratade om samkönad kärlek, så varför skulle just han?
Nu tycker han att frågan är felställd. Om ingen pratar om ett problem är skälet desto större att höja rösten, så Viktor flyger till Stockholm för att berätta om Kiruna IF:s sannolikt största förändring sedan sammanslagningen mellan HC och AIF 1988.
Med sig har han ett nytt matchställ.
Viktor och ordföranden Johan Köhler äter kött och pommes i solen på en hotellterass. Det är folktomt och dämpat, på stolsryggarna hänger två regnbågströjor.
– De är svincoola. Vi ska vara ett föredöme, så det känns stort att vara med om det här, säger Esseryd och nyper bort en osynlig noppa.
De nya dräkterna symboliserar Kiruna IF:s förvandling. Efter ännu en säsong i norrettan kunde vårens analys ha stannat vid att man borde ha skjutit mer, varit på tå, kanske värvat en transatlant, måhända tätat boxplayet för att ha kvalat till allsvenskan.
I stället tog man ett samhälleligt grepp. År 1976 bodde 31 000 personer i Kiruna, sedan dess har befolkningen årligen minskat med ett par hundra fram till dagens 23 000.
8 000 utflyttade lämnar ett glupande hål, därför behöver laget engagera större delar av de kvarvarande invånarna. Men vilka Kirunabor har hittills stängts ute från Kiruna IF?
I april svarade en sponsor. Han heter Johannes Skogkvist och ställde retoriska frågor till styrelsen.
Varför inte bli acceptansens lag? Varför inte utbilda klubben i HBTQ-personers situation? Varför inte bära regnbågsfärgat för att symbolisera sin öppenhet?
Ordföranden Johan Köhler skrattade rått åt förslaget. Det måste vara ett skämt, tänkte han, ett bögskämt.
Då berättade Skogkvist om Detroit och San Francisco. Den första staden var så mån om att behålla bilindustrins ställning att de slöt sig mot nya intryck. Andra kulturer, religioner eller sexuella läggningar bjöds inte in i samhällsbygget, vilket gav en stel och oformlig infrastruktur och industri.
”Vi vill förändra”
I dag är Detroit en spökstad, ödelagd av massarbetslöshet, sa Skoglund. San Francisco omformas konstant och tillhör en av USA:s mest blomstrande ekonomier.
Köhler tänkte på acceptans, på regnbågen.
Ja... varför inte?
På terrassen i Stockholm avslutar ordföranden sin burgare och blåser upp bröstkorgen i ett machoskådespel.
– Vår sport är maskulin. Man ska ha hög smärttröskel. Man ska inte vara en fjolla eller bög. Det är skällsord i vår idrott. Just därför vill vi köra i 190, nu vill vi förändra det här, säger han.
Projektet kickade i gång häromveckan med en HBTQ-kurs för truppen. Alla spelare, ledare och funktionärer, däribland vaktmästarna, ska under ett par månader certifieras i tolerans för människor med andra läggningar, religioner och kön än de arketypiskt vita och kristna hockeykillarna.
En femårsplan är framtagen. Toaletterna i Lombiahallen ska bli könsneutrala, klubben ska föreläsa i skolor, spelare ska delta i Pridefestivalen i Stockholm och allt ska segla under regnbågsflagg.
Vill starta en lavin
Röd-orange-gul-grön-blå dräkter har sytts upp. Färgprakten bryter mot hockeyns reglemente, men en dispensansökan är inne och förbundet har uttryckt sitt gillande.
Rykten har sipprat ut i bygden inför den här intervjun. Några har stöttat satsningen, andra klagat högröstat, enligt Köhler. Han vill ändå se sin klubb som den lilla snöbollen som startar en lavin.
Han förväntar sig en portion hat, någon osåld säsongsbiljett, kanske en tappad sponsor eller en missad värvning, men att projektet i längden ger multipla vinster.
Kanske hittar man en ny publik. Kanske vill en homosexuell spelare vara med på resan mot högstaserien. Kanske – och här svävar Köhlers blick iväg mot skyn – kan en hel SHL-femma komma ut ur garderoben och flytta norrut.
– Vi ska inte bli ett jippo, inte som när Gais hade regnbågsfärgade hörnflagor en match och tog bort dem dagen efter. Allt talar ju för oss. Vi tror på ett bättre idrottsresultat, på medial uppmärksamhet och på att fans i andra städer kan möta oss på bortamatcherna.
– Vi vill skapa någon form av rainbow warriors som är våra fans. De ska inte bara finnas i Kiruna utan överallt. Kanske kan någon dra på vår tröja på en pridefestival i San Francisco. Det vore skitcoolt.
Viktor Esseryd har ett annat perspektiv. Han är en ung och hårdför back med 15 gånger fler utvisningsminuter än poäng den gångna vintern. Esseryd har googlat klart. Nu önskar han bli del av en elitidrott som snart kan stoltsera med öppna bögar.
– Tänk att jag mött tusentals hockeyspelare men aldrig hört att en av dem är homosexuell, säger han.
Vad svarar du om någon säger "folk får vara hur de vill, men varför måste ni som spelar hockey prata om det"?
– Det är PRECIS det som är grejen. Alla får INTE vara som de är i dag.
Viktor pekar ut mot gatan.
– Ser jag två killar i Stockholm hålla handen är det ingenting. Men i Kiruna vore det mer annorlunda, för det är man inte van vid. Då tänker jag: bor de killarna i Stockholm för att de vill bo där, eller för att de vill vara anonyma?
Efter pratstunden med Johan och Viktor ringer jag sponsorn Johannes Skogkvist. Hans klubbhjärta bankar oförtrutet sedan tiden i Kiruna IF:s styrelse, men regnbågsidén vilar på en djupare grund.
Kiruna stad flyttas österut för att inte sjunka ner under marken av gruvbrytningen. Gårdar och lägenheter töms på boende medan nya kåkar smälls upp på säker mark.
23 000 människors hem stöps om. Det tycker Skogkvist är ett passande tillfälle att gemensamt stöpa om några attityder också.
– Kiruna är machostaden nummer ett. Vi kör de största truckarna, slår med slägga i berget, spelar hockey. Kontrasterna blir nu extrema. Vi vill bryta mytbilderna om den norrländska mannen, och ska Kiruna och Kirunas hockey utvecklas måste det finnas plats för alla.
Och annars?
– Annars kommer vi ingenstans.