Wennerholm: Det största hotet hockeyn stått inför
Historien om Johan Franzén måste väcka även SHL och svensk hockey.
Hjärnskakningar är det största hot hockeyn någonsin stått inför.
Sätter ingen ner foten nu kan det vara för sent.
Och alldeles för många framtida öden som det som drabbat den svenska Detroitstjärnan.
När jag läser hustrun Cissi Franzéns öppna blogginlägg om maken Johan träffar orden rakt i hjärtat.
”Att leva med en man med en hjärnskada är inte enkelt. Det är som en berg- och dalbana. Men jag gör mitt bästa för att få oss på rätt väg, inte bara för oss men också för våra fantastiska söner.”
Då har det gått snart tre år sedan den senaste smällen. Den som blev den sista.
Och jag lider enormt med Johan Franzén. Denne genomsnälle smålänning och hela hans familj.
Livet har ännu inte återvänt till det normala efter alla år som gått.
Det är en fortsatt kamp, som inga miljoner i världen kan kompensera.
Jag följde Johan Franzén hela hans karriär, från småländska Boro till Linköping och vidare till en undandragen defensiv roll i Tre Kronor. Och så ett av de mest osannolika genombrotten i svensk hockeyhistoria, då han förvandlades till slutspelshjälte och hyllad Stanley Cup-mästare i NHL-jätten Detroit Red Wings.
Tvärtstopp efter femte hjärnskakningen
Ungefär samma sensationella genombrott som William Karlsson haft i Las Vegas den här vintern.
Sedan tog det tvärstopp efter en femte hjärnskakning 2015, som han ännu inte hämtat sig från.
Jag följde Franzén på Instagram långt efter det och han var en av de roligaste att läsa.
Full av upptåg, tankar och idéer. En hjärna i världsklass de gånger han mår bra.
Nu har det kontot tystnat, men jag hoppas att det bara är ett tillfälligt avbrott.
Däremot:
Franzéns öde måste få svensk hockey att vakna.
Cissi Franzéns öppenhet måste få alla att reagera och agera.
Att stoppa samma utveckling här hemma.
VI har samma problem. Samma öden. Samma tragik.
Det här var en vinter där jag vinkade adjö till SHL-profiler som Ole-Kristian Tollefsen och Frölundas Sean Bergenheim. Plus Timrås Sebastian Lauritzen, som fick ställa in hela säsongen. Jag läste om drabbade Frölundaprofilen Magnus Kahnberg som inte ens vill att de egna sönerna väljer hockeyn.
Krävde att SHL tar ansvar
Finlandssvenske Bergenheim gick ut hårt mot SHL efter det som blev hans sista hjärnskakning och krävde att ligan var tvungen att vakna och ta ett ansvar.
Han ville att SHL införde det så kallade Impact-testet, där man kontrollerar spelarna inför varje säsong och har något att jämföra med då de drabbas av misstänkta hjärnskakningar. Två veckor senare hade SHL vaknat, men alldeles för sent.
Och jag är inte så säker på att det hjälper.
Det underlättar – men bara då skadan redan är skedd.
Det krävs mer än så för att få stopp på den epidemi som blivit det största hotet mot svensk hockey. Mot nyrekryteringen av unga spelare.
För det första:
Det måste bli ett stopp på machokulturen i hockeyn där stenhårda och ibland vårdslösa tacklingar hyllas och försvaras.
Och tolkningen av vad som är en huvudtackling måste skärpas.
Ett typexempel är Emil Sylvegårds stenhårda tackling på HV-backen Lawrence Pilut i åttondelsfinalen mellan Linköping och HV71.
En tackling som de flesta såg som okej, som kom nord-syd och där domarna valde att fria helt.
Men också en tackling som lämnade Pilut kvar nästan evighetslänge utslagen på isen. Han fick bäras ut på bår med stödkrage och en kraftig hjärnskakning.
Där någonstans måste en framtida gräns dras.
Domarnas ansvar
Där måste domarna tolka reglerna tuffare. För det är fortfarande upp till domarna att tolka vad som är en charging eller inte och bedöma farten in i tacklingen och hur illa den tar.
Jag lägger ingen skuld på Sylvegård, men det är ett bra pilotfall att studera och dra lärdom av.
Jag tycker att alla smällar mot huvudet ska granskas, oavsett om de touchar en axelkåpa tiondelen innan de träffar.
Något måste göras i en hockeyvärld där unga, friska idrottsmän kan förvandlas till sjukpensionärer på ett ögonblick.
Det måste till krafttag, hårdare bedömningar och domare som tolkar regelboken på ett betydligt striktare sätt.
I den höghastighetshockey som spelas i dag finns ingen annan väg att gå.
En hockey där varje match kan bli den sista.
Det betyder inte att tacklingarna ska försvinna helt.
Men en hockey där spelarna är skyldiga att visa största möjliga hänsyn för varandra och där inte varenda spelare i ett utsatt läge är lovligt byte.
Bara för att det är hockey.
Där ska det inte finnas några ursäkter längre.
Där många borde titta sig i spegeln en extra sekund i framtiden.
Så även jag.