”Jag funderade på om jag ville vara tränare”

Tomas Ros

Hans tårar blev veckans stora snackis i Hockeysverige – Sportbladet reste därför till Skellefteå för att ta reda på: Vem är Bert Robertsson?

SKELLEFTEÅ. När han tradades till Edmonton lottade lagets busar om vem som skulle få förmånen att spöa svensken först.

I samarbetet med Mats Waltin tvingades han att svika sin gamla barndomsidol.

Och i lördags berörde Bert Robertssons presskonferens mer än vad han kunde föreställt sig och han funderade på att sluta som tränare.

– Jag brinner för vad jag gör. För mig är det fint att kunna visa känslor, säger Skellefteås dynamiske tränare.

helskärm

Vem är Bert Robertsson?

Åsikterna om 39-åringen är många och många tolkar honom på olika sätt. Speciellt efter i lördags där han höll ett brandtal mot media där Modos Anders Forsberg stod i fokus.

Sportbladet reste till Skellefteå för att få en bild av Robertsson.

39-åringen, som redan blivit en myt i hockeysverige, och beskrivs ofta som en man som kan gråta öppet, både sorg- och glädjetårar, och som berör, oavsett klubbtillhörighet.

– Jag har alltid varit en känslomänniska. Min pappa var hetlevrad och känslosam i barndomshemmet och vi är nog ganska lika, säger Robertsson och återkommer till sin far lite senare.

Han kommer till intervjun direkt från ett ispass med Skellefteå och har tagit av sig hjälmen, jo han har faktiskt hjälm som tränare, en av de få i tränarsverige som har det. Det är ett krav från sambon Lisette efter att Bert slagit sig ordentligt på isen i samband med en träning.

– Hon ville inte att jag ska få en till hjärnskakning, säger Bert och ler.

Han ler mycket.  

Skrattar så att rynkorna korvas i pannan och på kinderna.

Uppväxten i Nykvarn präglades av ett klassiskt 80-talshem där pappan jobbade mycket och även var engagerad i föreningsliv. 

– Mamma jobbade deltid och var mer närvarande hemma, tyckte om att vara i köket med mamma. Jag hade länge en önskan att förkovra mig inom kockyrket, men min pappa fick mig att satsa på en hockeykarriär.

– Jag hade önskat att jag hade, och har, bättre kontakt med min pappa. Jag hade gärna pratat med honom i söndags efter presskonferensen och berättat hur jag mår, säger Bert och tittar ned, blir allvarlig och stel.

Fick stryk i Nordamerika

Han funderar på om det är rätt forum att prata ut om uppväxten och bestämmer sig till slut för att vara privat och personlig. Man märker att uppväxten präglat honom och det är tydligt att han är sökande i relationen till speciellt pappan.

– Kanske är det därför som jag är känslosam och känslig. Jag är beroende av laget och älskar sammanhållningen och gör allt för laget. Det är min familj.

Samtalet går från Nykvarn, 80-talet, tuffa tiden i Södertälje och åren i Nordamerika där han nästan bokstavligen slog sig in på 90-talet.

120 matcher i NHL blev det under sju säsonger och han var en tuff spelare som gärna slängde handskarna och han hyllades för god arbetsetik och för att ta skitjobbet, match efter match, kväll efter kväll.

– Till en början trivdes jag i Nordamerika och när jag kom till Vancouvers camp och hängde kvar till sista ”cutten” var jag så nöjd. Jag var där. Jag betydde något för Vancouver. Ett av mina största och bästa minnen. 

Han bytte klubb ofta i NHL och AHL och tvingades att vara social i nya miljöer. Något som präglat honom, skapat en öppen människa som kan konsten att läsa av människor och han scannar gärna av folk, noterar kroppspråk och sättet de uttrycker sig på.

– Det är en av mina styrkor. Att känna temperaturen på gruppen och få alla att må bra och få människor att tänka rätt.

Men Nordamerika var även en hård skola för Robertsson. Första säsongerna åkte han på stryk, bokstavligen, i varannan match och det gick så långt att tränaren i Syracuse valde att sätta honom i fighting-skola.

– Han gillade att jag stod upp för laget. Men mådde dåligt av att jag var chanslös hela tiden. Jag fick lära mig att försvara mig och sedan gick det bättre.

Han spelade uppoffrande, tufft och på gränsen till fult. Han vara hatad av motståndarna, kort och gott.

Det gick så långt att efter en trade till Edmonton så jublade Oilers busar och de drog lott i omklädningsrummet där vinnaren fick förmånen att ”spöa” Bert först.

– Jag klarade mig helskinnad ur det där också. Lärde mig av den händelsen och fick ännu en miljö att anpassa mig till.

Men efter Edmonton gick det tyngre för Bert, som hockeyspelare. Han hade förmånen att få träffa sin blivande sambo Lisette under de här åren, de träffades i samband med Mattias Öhlunds bröllop, men hockeykarriären var på väg att ta slut.

”Karriärens största svek”

– Jag tappade tron på hockeyn. Märkte att det inte fanns lagkänsla och att jag bara spelade för pengarna. Tackade till slut nej till ett kontrakt med Pittsburgh och valde det bud i Europa med störst pengabelopp, ett ettårskontrakt med finska Ilves.

– Passionen fanns inte där längre. Gick inte, säger han och tittar ned i bordet. Han skäms lite för att karriären i Nordamerika tog slut.

Det, och ett svek mot Mats Waltin samt presskonferensen i lördags, har färgat honom, gett honom tankeställare och stora funderingar på livet.

– Man måste ha passion och man måste brinna för det man gör. Annars går det inte att prestera. Det spelar inte någon roll vilket yrke man har. Det som hände mot Mats Waltin grämer mig, säger Bert och fortsätter:

– Mats var huvudtränare för Västerås och jag var hans assisterande. Han hade gett sig den på att utveckla mig och se till att jag fick rätt väg in i coachyrket. Jag hade tvåårs-kontrakt med Västerås, men tackade ja till Skellefteå och jag kunde inte berätta det för honom. Vi satt i bilen och jag bet mig i tungan och fick inte fram att jag och Lisette hade beslutat att flytta till Skellefteå, säger Robertsson och skakar på huvudet.

Hockeykarriärens största svek och misstag, så beskriver Bert det dystra slutet på samarbetet med Waltin, som en gång i tiden var hans barndomsidol i Södertälje.

– Mats har förlåtit mig i dag. Men jag ångrar mig så in i norden över den händelsen.

Tröstades av sambon

Efter Västerås handplockades Bert av Skellefteå och han har två år kvar på kontraktet med regerande mästarna. Som i söndags ifrågasatte sitt karriärval.

– Jag funderade på om jag verkligen ville vara tränare. Jag blev så otroligt besviken över vad som sades om mig efter presskonferensen. Jag ljög inte. Jag spelade inte teater. En del som tolkade mig efter presskonferensen har ingen aning om vad jag står för eller vem jag är.

Sambon Lisette ringde Bert på söndagsmorgonen. Hon och ena sonen Simon var på hockeycup och Bert var ensam i huset i Skellefteå.

– Jag mådde uselt och grät i telefonen. Jag funderade på om jag verkligen ville vara tränare och om jag ville utsätta min familj för det här. Lisette fick mig på nya, bättre, tankar och jag bet ihop. 

– Det var en jobbig söndag och jag var oförstående till den kritik jag fick. Men när jag kom ned till rinken i måndags och fick stöd av lagledningen, ingen nämnd, ingen glömd, fick jag tillbaka kraften.

”Skönt att sjunga rock”

Det är lite så som Robertsson är.

Känslosam.

Impulsiv.

Närvarande. Som pappa, tränare och som kraft i arbetslivet. Och det var nära att han faktiskt valde en politisk bana och satsat som heltidspolitiker.

– Jag satt i Nykvarns kommunfullmäktige för några år sedan och var engagerad i Nykvarns-partiet. Jag engagerade mig i frågor gällande grundskolan och minns att det var en del härliga debatter när en skolreform ägde rum. Mitt intresse för skolan har alltid funnits där och jag har bland annat bara en termin kvar innan jag är utbildad lärare.

Det finns två gånger som Robertssons blir svarslös och tom under pratstunden med Sportbladet.

Det är när han ska finna svar på frågorna om vad han drömmer om och vad han gör om fem år.

Han vet inte.

Jag försöker leda in honom på musikspåret och fråga om hans intresse för gitarrmusik inte kan leda till en ny karriär.

– Nej, jag kommer aldrig att släppa en skiva. Det är skönt att spela lite rock och sjunga lite och skriva ned texter. Men jag sjunger inte bra som Fritte och gänget i x5 Music Group i Skellefteå. De fick fixa en sångare och ändra lite i texten till min låt ”Drömmar och Minnen”. Annars är mina texter och musik för enbart mina öron, det räcker så. 

Det räcker så, även i samtalet med Bert. Han har fått fram sin bild av sig själv.

15 SNABBA TILL BERT

Vilket parti röstar du på?

– Moderaterna. Jag kommer få skit för det svaret här i Skellefteå.

Senast lästa bok?

– En biografi om Napoleon ha ha ha.

När grinade du senast?

– I söndagsmorse. Jag var upprörd. Jag satt i telefon med min sambo. Vi diskuterade vart jag var på väg som människa. Det var tårar och jag hade svårt att tala. 

Vilken tro har du?

– Jag är ateist. Jag har kommit på det att det händer för många saker i världen att det inte kan vara någon, något som styr. Jag tror på vetenskap helt enkelt.

När skrattade du senast?

– Under intervjun med Sportbladet. Sedan skrattade jag åt Solsidan i söndags kväll.

Vad drömmer du om?

– Kan inte sätta tummen på det. Men jag drömmer om mina barn, att de är på väg någonstans. 

Kan inte beskriva det mer utförligt. Familjen återkommer i mina drömmar.

Hur är du som sambo?

– Jag är jobbig. Jag ställer krav och ifrågasätter. Min sambo beskriver mig som otacksam ibland, faktiskt, men mer lättsam att leva med under ishockeysäsongen, enligt Lisette. Men jag är kärleksfull. Jag visar för Lisette att jag älskar henne.

Vad gör dig arg?

– Orättvisor och folk som beter sig illa. Har svårt för folk som ljuger. Man kan sammanfatta i det när folk far illa av någons beteende.

Vad är du orolig över?

– Mina barns framtid. Samhället förändras och jag är orolig över att jag inte gett dem rätt förutsättningarna att lyckas. Jag kanske har för stort engagemang i min roll som pappa.

Vilka hobbies har du?

– Spelar gitarr. Ska försöka börja spela golf för att få kvalitetstid med min sambo och söner.

Vad tjänar du?

– Tillräckligt för att vi (familjen) ska ha en trygg vardag. 

Har du någon tatuering?

– Nej. Har varit för feg för att tatuera mig. Har varit på väg att ”tagga mig” men inte vågat. Skulle vilja ha något symboliskt, kanske, typ, de fyra elementen; eld, luft, vatten och jord

Vilket lag håller du på i hockeyallsvenskan och i NHL?

– Södertälje, Almtuna och Västerås. Edmonton i Nordamerika.

Om du fick vara chef över SHL, vilka förändringar skulle du göra med ligan?

– 14 lag. Det finns utrymme för det och sedan måste vi ha mer nerv i ligan. Det skulle bli hårdare konkurrens om slutspelsplatserna i SHL. 

Vad är du bitter över?

– Bland annat att jag inte var kvar längre i Nordamerika. Fick ett kontraktsförslag av Pittsburgh som jag avböjde och valde att åka hem.