Leifby: Hockey är inte farligt – det är livsfarligt

Marcus Leifby

Hockey är ingen farlig sport, säger många företrädare i svensk ishockey.

Det stämmer.

Den hockey vi har skapat är livsfarlig.

Domaruppror, vd-avsked, hockeymördarsång och serieutredning.

Det har varit en omtumlande höst i svensk ishockey och då har jag ännu inte berört den förbannade pest vi belyser i vår senaste granskning.

Huvudtacklingar och hjärnskakningar, det har väl ingenting med SHL-kritik och supporterupprördhet att göra?

Eller?

Sedan SHL blev SHL har vi sett en allt fränare kommersialisering av svensk ishockey, det är den som har lett fram till det arenakrav som nu kritiseras stenhårt, och i ivern att skapa en attraktiv ”produkt” som alla vill köpa har ishockeyn genomgått en metamorfos.

Fler matcher, högre löner, ökad omsättning, större krav. 

Du viker väl inte ner dig!?

Nu går vi ut och kör över dom jävlarna!

Smäll på!

Minnesluckor och sprängande huvudvärk

Regeländringar har gjort ishockeyn snabbare, mer publikvänlig, problemen har varit underordnad produkten och ingen kan påstå att vi inte har den sport vi förtjänar.

Det är ju vi själva som har skapat den?

Till den hör nu också alla djupt obehagliga vittnesmål från de som inte längre känner igen sig själva.

Spelare beskriver yrsel, minnesluckor och sprängande huvudvärk som inte inte går över.

De berättar om hur prasslet från en chipspåse kan orsaka vredesutbrott eller hur de ibland måste ligga instängda i mörka och svala källarrum i stället för att leka med sina barn.

När får vi höra om självmordstankarna? 

Kasta på mig brutna ben, söndertrasade knän eller knäckta fingrar, det finns ingenting som sätter sådan skräck i mig som en idrottare med skadad hjärna.

Inget gips eller kryckor, inga Vulkanskydd, ispåsar eller tejpningar, bara hjärnan som värker och en sot som förgör sina offer inifrån.

Vi vet mycket väl att upprepade hjärnskakningar kan orsaka CTE, kronisk traumatisk encefalopati, som i sin tur kan leda till döden.

Däremot har vi ingen aning om hur våra killar och tjejer, som varje vecka drabbas av sin första, andra, tredje eller fjärde hjärnskakning, kommer att känna sig om några år.

Det är i USA som sportrelaterade hjärnskakningar har fått störst och mörkast rubriker de senaste åren.

Flera NHL-spelare, som gärna tog till knytnävarna på isen, har tagit livet av sig eller dött i överdoser till följd av sina hjärnskador.

I boken ”League of Denial”, som senare blev dokumentärfilm, fick vi en skrämmande inblick i hur nonchalant NFL har agerat under alla år. 

Blundade vi lite för länge?

Jag tror aldrig att svensk ishockey och de styrande skulle agera lika cyniskt som exempelvis svinpälsen Gary Bettman, NHL-pampen som aldrig velat ta i hjärnskakningsproblematiken, än mindre lyfta frågan om den kultur som NHL själva har skapat.

Bara att svensk ishockey erkänner att det finns problem är en vettig start, men jag kan ändå uppleva en kollektiv kramp kring de här frågorna.

Blev vi tagna på sängen? 

Blundade vi lite för länge? 

När en kollega för ett drygt år sedan kontaktade alla lagläkare i SHL och bad om statistik över antalet hjärnskakningar tog det någon dag innan SHL-kontoret ringde upp samma lagläkare och förklarade att inga uppgifter skulle lämnas ut.

Varför inte?

Dålig pr för varumärket?

SHL har ett skaderegistreringsprogram, informationen om vad databasen innehåller har varit knapphändig men som av en slump, någon dag innan Sportbladets granskning, damp det ner ett pressmeddelande.

SHL lät meddela att preliminära siffror visar att antalet hjärnskakningar ligger på ”samma nivå” som föregående säsong.

– Attityden på isen i SHL har blivit bättre och trenden är positiv, löd en kort kommentar.

Jag fick ”League of Denial”-vibbar.

Så enkelt, och besvärligt, som en kulturfråga?

Sportbladets granskning blottlägger antalet huvudtacklingar och prognosen ser inte särskilt ljus ut.

Svenska ishockeyförbundet har startat en krisgrupp som ska ta tag i problemet, deras arbete väntas vara klart om två år.

Jag hade velat se mer drastiska åtgärder men det verkar inte finnas någon enighet varken kring vad som är roten till allt ont, eller vilka motgift som nu ska tas fram.

Micke Sundlöv och Bert Robertsson tycker till exempel att spelare som stängs av för otillåtna tacklingar ska få ”fyra timmars tacklingsutbildning”.

Inget ont om Sundlöv och Robertsson, de är modiga som vågar kritisera ligan trots att det är strängt förbjudet, men har vi kommit till Busters debattsida ”Skruven”?

Att det viftas om regler hit, bestraffningar dit, om fart, utbildning, ”respekt” och eget ansvar visar hur oerhört komplex frågan är.

Tänk om det i själva verket rör sig om någonting så enkelt, och besvärligt, som en kulturfråga?

Vi vet av erfarenhet hur satans jobbigt och svårt det är att gå till botten med dessa, och i väntan på konsensus och beslutsamhet kanske svensk ishockey borde införa undantagstillstånd.

Vad sägs som ett tacklingsförbud?

Men riktigt så illa, eller viktigt, är det inte.

Eller?