Lindblom om tuffa samtalet hem till Sverige

Per Bjurman

helskärm

NEW YORK. Oskar Lindblom har utkämpat många tuffa matcher under sin hockeykarriär – men ingen tillnärmelsevis lika brutal och krävande som den han helt chockerande tvingades upp i mot en sällsynt cancersjukdom i slutet av förra året.

Å andra sidan har det heller aldrig varit så underbart att till slut knocka en avskydd motståndare.

För så blev det – underbart nog. ”Slutsignalen” gick förra veckan och den 23-årige Philadelphia Flyers-stjärnan från Gävle stod som segrare.

– Det var tidvis varit väldigt jobbigt och tungt att gå igenom den här sex månader långa cellgiftsbehandlingen och det känns nästan overkligt att det är över nu. Men jag mår bra och ser verkligen fram emot att återgå till ett vanligt liv igen, säger han till Sportbladet.

Hela hockeyvärlden skakades om när nyheten i december förra året kom att Oskar Lindblom drabbats av Ewing’s sarcoma – en ovanlig form av skelettcancer. Hur kunde något så fruktansvärt drabba en blott 23-årig elitidrottsman som precis inlett sin NHL-karriär, undrade vi alla.

Att försöka föreställa sig hur Oskar själv kände och tänkte är i det närmaste omöjligt. Han hade bara, på inrådan av flickvännen Alma Lindqvist, sökt läkarvård för att få en till synes harmlös knöl på ena benet undersökt.

– Det var en väldig chock. Att plötsligt få beskedet att man har cancer … jag var helt oförberedd på det och kunde inte riktigt förstå att det var möjligt att jag hade något sådant i kroppen, berättar han på telefon från hemmet i Philadelphia.

– Och att direkt försöka ställa in sig på att sex månaders behandling kändes också helt overkligt. Det gick inte att fatta att det var vad som väntade.

”Var inte roligt”

Men just den hemska informationen var den unge gästriken plötsligt tvungen att delge sina närmaste.

– Det var inte roligt. Att ringa sina föräldrar hemma i Sverige och säga att … ”jag har cancer”…det kändes verkligen fruktansvärt.  Men jag kunde åka hem och träffa dem över julen och innan corona-krisen var de här och hälsade på flera gånger. Det betydde väldigt mycket.

Varför just Oskar, i övrigt frisk och i absolut fysisk toppform, drabbades av en dylik sjukdom har ingen kunnat förklara.

– Minnet från det första samtalet med läkarna är lite dimmigt, jag var som sagt rätt omskakad. Men det finns ingen förklaring, den här cancern kan drabba vem som helst. Även unga människor. Jag hade bara otur helt enkelt.

”Går inte riktigt att förbereda sig”

Direkt efter det korta jullovet hemma i Gävle inleddes behandlingen på Penn’s Abramson Cancer Center i Philadelphia – och den var tuff.

– Man har ju hört en hel del om hur människor reagerar på cellgifter, men det går inte riktigt att förbereda sig. Tidvis var det väldigt tungt och jobbigt under och efter behandlingarna. Jag kände mig helt färdig och låg vissa dagar bara hemma i soffan helt utan ork, fortsätter Oskar.

– Men andra dagar gick det bättre, mellan behandlingarna var jag pigg och kunde hålla igång och ta promenader och leva hyggligt normalt. Det gjorde att det ändå blev lite enklare.

Från och med början av mars begränsades rörelsefriheten emellertid ytterligare, för som om det inte vore nog med allt annat drabbades ju världen – inklusive Philadelphia – som bekant av corona-pandemi precis under vinterns slutkläm.

– Ja, det var ju också väldigt konstigt. Philadelphia klarade sig bättre än exempelvis New York, men i och med att det är så nära dit blev det rätt oroligt och hela stan fick ju sätta sig i karantän, berättar Oskar.

”Så glad att jag haft henne hos mig”

– Personligen befann jag mig redan i karantän på grund av infektionsrisken, men det blev ju ännu mer intensivt då. Bortsett från enstaka promenader var det bara jag och Alma i lägenheten i tre månader. Vad vi gjorde? Tja, vi tog hand om varandra. Det blev en del sällskapsspel, kan man ju säga. Hon har överhuvudtaget varit ett enormt stöd, jag är så glad att jag haft henne hos mig. 

Men den förre Brynäs-stjärnan har helt uppenbart förlitat sig på sin egen mentala styrka också. Det framgår av att blotta stunsen i rösten att han stått upp mot cancern med samma orädda beslutsamhet som han brukar stånga sig in motståndarnas kasse och kriga in puckarna som dyker upp runt målgården.

– Ja, jo. Det har som sagt varit tungt och jobbigt ibland, men jag är inte den som grubblar särskilt mycket och det kändes väldigt viktigt att inte gräva ner sig för mycket, då hade det blivit omöjligt. Så jag har ändå försökt tänka positivt och fokuserat på att jag ska bli bra och så småningom kunna börja spela hockey igen.

”Det har varit de bästa stunderna”

Den attityden har inte bara hjälpt Oskar själv, utan även lagkamraterna i Flyers – inledningsvis direkt traumatiserade av den unge svenskens öde. Flera gången under vintern överraskade han dem med oannonserade besök i Wells Fargo Center och träningsanläggningen i New Jersey – och fick hela laget att formligen lysa upp av glädje.

– Det har varit de bästa stunderna under hela den här tiden, när jag mellan behandlingarna mått så bra att jag kunnat hälsa på grabbarna. Det har varit inspirerade lyft både för mig och för dem, konstaterar han.

De andra hockeyhjältarna i den broderliga kärlekens stad håller just nu på att förbereda sig för omstarten av NHL och Oskar – också enormt tacksam för det stöd omvärlden, framförallt Flyers-fansen, visat – önskar att han kunde sluta upp vid deras sida, men även om han äntligen avslutade behandlingen förra veckan dröjer det ett tag innan han kan spela hockey igen.

Vunnit sin största och viktigaste match

– Det känns å ena sedan som att de här sex månaderna gått snabbare än väntat och å andra som att det var otroligt länge sedan jag spelade. Nu är jag bara glad över att jag tagit mig genom behandlingen och att jag mår bra. Jag ser verkligen fram emot att få återgå till mitt vanliga, normala liv igen, säger han

– Jag måste dock vara försiktig ett tag till, jag har ett sista återbesök inplanerat om ett litet tag. Sedan får vi se om jag kan resa hem till Sverige senare i sommar, Alma flög dit nu i helgen och det vore skönt om även jag kan komma hem ett tag. På sikt är planen absolut att fortsätta spela hockey, men när jag är redo för det vet jag inte. Det får ta den tid det tar.

Ett är dock säkert:

Vad som än händer på rinken i framtiden har Oskar Lindblom redan vunnit sin största och viktigaste match.