Wennerholm: Svårt att se Lundqvist i en annan tröja
Henrik Lundqvist är klar för Washington Capitals
Efter femton säsonger i New York Rangers drivs han fortfarande av drömmen om att någon gång få vinna Stanley Cup.
Men jag kommer att ha svårt att se honom i en annan tröja.
Efter en hel NHL-karriär i New York Rangers tvingades han till slut abdikera som kung av Broadway. Hur osannolikt det än kändes.
Men han lämnade inte tomhänt.
Han fick behålla sin årliga signing bonus på en miljon dollar och han får ytterligare 1,5 miljoner dollar både den här säsongen och nästa.
Nu får han lika mycket, 1,5 miljoner, för en säsong i Washington.
Men pengar är ointressant i det här sammanhanget.
Jag hade väl helst sett honom komma hem och avsluta karriären där den började - i Frölunda - men han har redan två SM-guld och det alternativet var aldrig aktuellt.
Nu kommer han att spela för sin enbart tredje klubb i seniorkarriären - även om han tillbringat tid i både moderkubben Järpens IF och Rögle.
Samma sak har hänt andra ikoner
Men det kommer att ta tid att vänja sig och svårt att se honom i en annan tröja.
Lika svårt som jag hade att se Börje Salming åka omkring i Detroit Red Wings sista säsongen i NHL-karriären, eller Mats Sundin avsluta i Vancouver Canucks. Eller Daniel Alfredsson i en annan tröja en Ottawas.
Det var något som inte stämde.
Och jag vet att åtminstone Salming ibland ångrar att det slutade som det gjorde, även om Red Wings betalade honom vad han var värd och betydligt mer än han någonsin tjänat under en säsong i Toronto.
På samma sätt är Henrik Lundqvist och New York Rangers synonyma med varandra.
Men att han blev utköpt var ingen skräll direkt. NHL är business, lönetak och drivs av affärsintressen och inte nostalgi. De flesta får lämna till slut.
Till och med Colorado Avalanche valde att inte försöka behålla sin eviga hjälte Peter Forsberg, då han försvann som free agent till Philadelphia Flyers 2007.
Det var en annan tid då
Nu är Henrik Lundqvist i en unik situation, uttalad andremålvakt redan när säsongen startar och backup till ryssen Ilja Samsonov.
Prognosen är att han får hoppa in och spela kanske tjugo, tjugofem matcher på en säsong. Men man vet ju aldrig.
Henke är en envis jäkel och kanske spelar bättre än någonsin och snor förstaspaden. Ingenting är omöjligt.
Jag vet att många hoppas att han nu ska göra som Ray Bourque, Boston-backen som efter 22 raka säsonger släpptes iväg till Colorado Avalanche för att få chansen att vinna Stanley Cup.
Det var precis vad som hände 2001.
Men det var en annan tid då, ett mer begränsat antal topplag.
Det var lättare att förutsäga en blivande Stanley Cup-utmanare.
Idag är det mer ett lotteri, men jag kan inte annat än att önska lycka till.
Lika klassisk som Ravellis straffräddning
Det går inte att göra annat efter alla stora ögonblick han bjudit på genom åren.
Det enorma genombrottet i Frölunda som gav två SM-guld 2003 och 2005 och sedan OS-guldet i Turin 2006.
Hans räddning när Olli Jokinen hade öppet mål där i slutsekunderna i OS-finalen mot Finland, är för mig lika klassisk som Thomas Ravellis straffräddning mot Rumänien i fotbolls-VM 1994.
Den var lika matchavgörande som Nicklas Lidströms 3-2 i början av samma period.
Nej, Henrik är Sveriges i särklass störste ishockeymålvakt genom tiderna.
Det går inte att bli större.
Ingen har haft en så lång karriär på en så utsatt position.
Konkurrensen är ju mördande med bara en plats att slåss om och det tog femton år för någon i Rangers organisation att visa att han är bättre.
Flydde aldrig undan
Även Henrik Lundqvists reflexer har mattats med åren.
Och när Sverige åkte ut mot sensationen Finland i VM-kvartsfinalen i Slovakien 2019, tror jag det var första gången jag såg Henke göra en dålig match.
Eller vad som gick att kalla dålig efter fem insläppta mål.
Han blev lite syndabock där, obarmhärtigt kritiserad på de sociala medier som sköljer över alla förlorare numera.
Men efter matchen var han en av de som ställde upp, stannade kvar i mixade zonen och svarade på alla frågor. Hur obehagliga de än var.
Det var samma sak med Tommy Salo efter smällen mot Vitryssland i OS i Salt Lake City 2002.
De flydde aldrig in i omklädningsrummens oåtkomliga trygghet.
De valde att stå upp och ta skiten även i den svåraste av stunder.
Så oavsett hur det här sista äventyret slutar, så har han redan gjort så mycket att räcker och blir över för att kunna kallas både ikon och evig hjälte.
Och det har varit stil och klass rakt igenom.
