(K)ungen av Globen

Stefan Holm

Zibanejad: Det känns som att jag lever i en dröm

Han träffar NHL-scouter lika ofta som andra 17-åringar dejtar sina flickvänner.

Mika Zibanejad är elitseriens nya tonårsstjärna.

– Det vore en dröm att få spela i Pittsburgh. Jag har alltid gillat pingviner, säger han i en stor intervju om kändisskapet, gudstron och släkten i Iran.

Matchen mot Frölunda pågick för fullt när kameramannen zoomade in Hardy Nilsson i båset.

Djurgårdens tränare skrattade.

Det har, enligt den skeva mediebilden, inte hänt sedan 1978, då ”Hårde Hardy” förde Skellefteå till SM-guld.

Spelaren som framkallade munterheten heter Mika Zibanejad. Vid 17 års ålder skickar han motståndare över sargen, puckar i mål och pasta i munnen.

– Tack, säger han när servitören levererar en tallrik carbonara på en restaurang i Globen-området.

Kopiösa mängder mat

Mika, som just har avslutat dagens träningspass, berättar att han äter sex-åtta gånger om dagen. Musklerna skriker efter kolhydrater och det saknas inte muskelmassa på den där kroppen.

John Klingberg kan berätta mer om det. Det var han som bjöds på den där flygturen, som slutade i Djurgårdens bås. Mika Zibanejad, som väger 87 kilo, glömmer förlusten mot Södertälje när tacklingen förs på tal.

– Det gick så snabbt att jag inte hann tänka. I efterhand har jag funderat på om det verkligen var jag som tacklade honom över sargen.

Du är en av elitseriens hetaste spelare. Var det inte du som skulle bli tennisspelare?

– Jo, det var tanken. Jag började spela som sexåring, tyckte det var kul och höll på i ett par år. Sedan, när jag var 12-13 år, tog jag upp tennisen igen. Pappa fixade en egen coach som hjälpte mig med koordinationen och fotarbetet.

”Gallerglin”

Mika Zibanejad växte upp i Sätra och hade nära till Mälarhöjdens IP, där han tillbringade en stor del av sin fritid. Ishall, fotbollsplan, tennisbanor...

Höll han inte i gång själv tog han i stället rygg på sin halvbror, Monir Kalgoum. Det var hans förtjänst att Mika till slut valde hockeyn.

– Jag var i hallen och kollade på hans träningar och matcher. Det såg så kul ut att jag också ville börja.

Höll dina barndomshjältar på med tennis eller ishockey?

– Hockey. Jag såg upp till Sundin, Forsberg och Näslund men min stora barndomsidol var Mario Lemieux. Pittsburgh är mitt favoritlag och det beror på att jag alltid har gillat pingviner. Som liten tyckte jag att det var coolt med ett lag som hade en pingvin i loggan.

Hur är det att vara ett 17-årigt ”gallerglin” i Djurgårdens omklädningsrum? Får du lida för att du är ung eller tar ”gubbarna” väl hand om dig?

– De är schyssta. Som ung får man göra vissa grejer, som att hämta puckar och matlådor, men det är bara kul. Det känns som att jag lever i en dröm.

Efter den här intervjun ska du träffa fans på ett varuhus. Hur ser du på kändisskapet?

– Det är bara kul att skriva autografer och att folk känner igen en. Man får passa på att njuta, men måste samtidigt jobba vidare.

Idrotten går i arv

Mika Zibanejad har fått idrottsintresset i arv. Pappa Mehrdad ingick i Irans volleybollandslag och har spelat fotboll för Trelleborg och Åtvidaberg. Mamma Ritva kommer ursprungligen från Finland.

– Idrottsgenen har jag fått från pappa och storleken från mammas sida. Morfar var väldigt lång och mina morbröder är väldigt långa.

Du kommer från ett kristet hem.

– Ja, jag är troende. Jag ber före varje match och träning och på söndagar, då vi brukar vara lediga, går jag till kyrkan.

Hur många språk talar du?

– Svenska, engelska och finska. Jag förstår persiska och kan vissa ord men svarar på svenska när jag pratar med pappa.

Iranska supportrar

Vad säger dina släktingar i Iran om dina framgångar på isen? Där är ishockey inte direkt någon nationalsport.

– Frågan är om de har så mycket kunskap om ishockey över huvud taget, men det är klart att de är jätteglada. Farfar gick bort för några år sedan, men farmor, sju kusiner och fastrar bor där.

Hur förklarar du själv succén?

– Jag jobbar hårt, försöker att spela mitt spel och har fått mycket förtroende, vilket man växer av. Sedan får jag bra hjälp av dem jag spelar med. Då blir det ganska lätt att synas.