”Jag försöker hålla käften”

Jämtin om stämpeln som buse, sin nya roll och domen för misshandel

Rubrikerna har oftast handlat om verbala attacker, matchstraff, ett kontroversiellt klubbyte och en fällande dom för misshandel.

Nu har Andreas Jämtin, 27, tröttnat på stämpeln som elitseriens bad boy.

– Jag försöker mer och mer hålla käften och fokusera på det jag egentligen ska göra på isen, säger Linköpingsforwarden.

helskärm

Poängkungen Tony Mårtensson är borta och de tre tjeckiska artistspelarna kommer om knappt tre veckor. Ändå är Linköping, tillsammans med Luleå, den stora överraskningen under inledningen av elitserien.

När stjärnor som Weinhandl, Mårtensson, Hlinka och Hlavac inte är tillgängliga har andra spelare fått ett större offensivt utrymme. Andreas Jämtin leder plötsligt lagets uttalade förstafemma tillsammans med Mikael Håkanson och Patrik Zackrisson.

– Att vi är en förstaline är verkligen ingenting jag har känt av. Det jag i så fall kan peka på är att vi ska gå i bräschen och spela exakt på det sättet som (Hans) Särkijärvi vill. Förra året hade våra två första kedjor friare roller, nu vill vi i förstafemman sända signaler om hur hela laget ska uppträda, säger Andreas Jämtin.

Förra säsongen hade ni Tony Mårtensson, ändå var ni ett bottenlag innan tjeckerna kom. Nu är ni ett topplag.

– Just att Tony inte är med nu tror jag är en stor anledning till att vi spelat bättre i år. Tony gjorde runt 60 poäng förra

säsongen och när man tappar en sådan

offensivt skicklig spelare vet vi andra att det blir svårare att göra målen. Det blir att alla höjer sig lite för att hjälpa till och skrapa ihop poängen.

”Fokusera mer på isen”

Andreas Jämtin har bidragit med fyra poäng på sex matcher och ”bara” tolv utvisningsminuter.

Från buse till lirare, är det så du ser fortsättningen på din karriär?

– Jag har alltid haft viss talang, och har gjort ett par riktigt bra elitseriesäsonger. Men visst: jag försöker hålla käften mer och mer och fokusera på det jag egentligen ska göra på isen. Det är något som känns viktigare ju äldre jag blir. Samtidigt vill jag fortfarande behålla en viss del av min aggressivitet, jag är inte bra om jag åker och slår flipp-pass. Att bemästra aggressiviteten på rätt sätt är något jag verkligen jobbar med.

Har du tagit hjälp av någon mental rådgivare eller psykolog?

– Inte här i Linköping, men i HV hade vi en bra kille i Pär Pettersson. Han hjälpte mig de åren jag var där. Vi blev goda vänner och har fortfarande kontakt, även om det inte är så ofta numera.

Du tillhör inte de som tycker mental träning är trams?

– Absolut inte. Det är jätteviktigt och något jag tycker är underskattat.

Du har gjort över 30 poäng dina två senaste elitseriesäsonger, ändå hamnar du ofta högt upp när elitseriespelarna ska utse mest överskattade spelaren och största filmaren.

– Alltså, vad ska jag säga...? Att folk har negativa åsikter om mig blir mer en boost än att det stjälper mig. De där enkäterna bygger på spelare som gärna svarar men som inte ställer upp med sitt namn. På så sätt är det skrattretande och rätt pinsamt. Det kommer inte ut vilka som uttalar sig i de där enkäterna, det drabbar bara de som blir utsedda. Nej, jag tycker det är riktigt pinsamt.

Många av dina motståndare tycker illa om dig. Finns det någon spelare i elitserien som du tycker riktigt illa om?

– Jag tar inget personligt när det handlar om ishockey. Det är mitt arbete och jag spelar inte hockey för att skaffa kompisar i motståndarlagen. Men det finns ingen enskild kille jag tycker speciellt illa om. Däremot är vissa spelare jobbigare att möta. Per Ledin är definitivt en av de jobbigare.

Är det någon enskild händelse som du verkligen ångrar?

– Eh... Jag kan inte komma ihåg alla matcher, det ska vara om man skadat någon men det är inget jag vet om att jag har gjort.

Du har aldrig ringt och bett någon om ursäkt?

– Jo, en gång faktiskt, för väldigt länge sedan. Jag och Micke Johansson möttes i ett derby (AIK–Djurgården 2002). Han gjorde en fint, jag skulle tackla men åkte i stället på hans ben. Micke flög in i sargen med huvudet före och det var en mindre rolig situation när han fick åka ambulans. Dagen efter fick jag Mickes telefonnummer av Niklas Kronwall och vi pratade några minuter. Det var ett bra snack och det kändes som ett ton lossnade från mina axlar.

”En fluga som blev en höna”

Förra säsongen var Jämtins poängmässigt bästa i elitserien. Men det hamnade delvis i skymundan av den uppmärksammade rättegången där Jämtin dömdes till dagsböter för ringa misshandel. Bakgrunden var ett bråk i spelargången med Brynäs sportchef Michael Sundlöv.

Med nästan ett års distans: Hur har den fällande domen påverkat dig.

– Ingenting egentligen. Själva incidenten var en fluga som blev till en stor höna. Jag känner mig inte som någon våldsman bara för att jag blev dömd. Varken jag eller Sundlöv anmälde varandra. Det var en åklagare som körde sitt eget race.

Har du någon gång ångrat att du inte överklagade till hovrätten?

– Just vid den tidpunkten kände jag att jag inte hade kraft att göra det. Energin för att driva ett brottsmål fanns inte där. Det var mycket viktigare att fokusera på isen än att ägna mig åt saker jag inte kunde påverka själv.

Till sist, vad är den vanligaste missuppfattningen om Andreas Jämtin?

– Kanske att folk tror att jag är en sämre hockeyspelare än vad jag egentligen är.

Hur bra är du då?

– Jag kan i alla fall åka skridskor. Wikegård sa ju i någon tv-sändning att jag inte kunde det.