Från dödskamp till SM-guldjakt

Fredrik Olausson: ”Under den stora kampen var jag knappt vid medvetande – det var... nära”

JÖNKÖPING. Han ska leda HV 71 till ett nytt SM-guld, men frågar du vad han gjorde i går har han förmodligen ingen aning.

Här berättar Fredrik Olausson, 43, om sviterna efter två levertransplantationer – och hur nära han var att dö.

– Det var... nära. Under den stora kampen var jag knappt vid medvetande. Sedan började resan tillbaka med vardagliga saker som att kliva upp ur sängen och gå på toan själv, säger han.

– Jag kommer inte ens ihåg. Hur längesen är det? Jag har tyvärr lite minnesluckor.

Undertecknad träffade Fredrik Olausson i Halmstad i somras och vi småpratade i tio minuter. Men det är alltså inget som Fredrik kommer ihåg förrän jag preciserar exakt var vi träffades och i vilket sammanhang.

– Jo, nuuu kommer jag ihåg det, för katten. Saker som jag ser varje dag eller människor jag träffar ofta kommer jag ihåg. Men om vi träffas en gång om året... Då är det inte problemfritt. Jag går på stan och hälsar på än den ena, än den andra, säger Fredrik och skrattar när Sportbladet träffar honom i Kinnarps Arenas restaurang.

För att få reda på hur det har blivit så här får vi gå tillbaka över 20 år i tiden. Som ishockeyspelare upplevde Fredrik över tusen NHL-matcher, fick kyssa Stanley Cup-bucklan och vann två SM-guld med 19 års mellanrum – men vad få visste var att han under nästan hela sin framgångsrika karriär led av allvarliga magproblem.

20 toalettbesök om dagen

– Det började redan våren 1989 då det visade sig att jag hade kronisk inflammation i tjocktarmen, ulcerös colit, och tvingades springa på toan tio till tjugo gånger om dagen, med blod i avföringen. Det var ju så klart inte bra. Men jag var envis...

Fredrik trotsade smärtan i flera år, höll tyst utåt och gnällde inte. Men i december 2006 sprack bubblan. På väg till en bortamatch mot Timrå mådde han så dåligt att han blev inlagd på sjukhus. Det visade sig att ärrvävnad hade bildats på levern, en följdsjukdom till ulcerös colit som heter skleroserande cholangit, och en levertransplantation var enda utvägen.

Tiden därefter blev helvetisk. Efter flera månaders väntan fick Fredrik Olausson en ny lever sommaren 2007. Men den nya levern fungerade inte som den skulle och han tvingades till en ny operation vintern 2008. Till råga på allt drabbades han av bältros och rasade i vikt, från 88 kilo till 62.

Månaderna mellan operationerna är en dimma.

– Klart att man skulle vilja minnas varenda dag och minut man varit med om, men... Kanske inte de här månaderna. Jag hade inte så mycket smärta, men var trött, avtrubbad, orkeslös.

Minns inte guldlaget 2008

Det blir påtagligt när Fredrik blir ombedd att jämföra årets upplaga av HV 71 med guldupplagorna 2004 och 2008.

– 2004 hade vi ett bra lag med många roliga karaktärer, men 2008 års lag har jag ingen koll på. En av de få grejerna jag kommer ihåg är att min fru säger att hon ska läsa tidningen för mig, ett referat från HV 71–Skellefteå. Men jag var liksom inte med i matchen... Familjen har helt klart haft en värre resa än jag har haft.

Kunde du, när det var som allra värst, drömma om att du en dag skulle kunna stå i hockeybåset som tränare?

– Under den stora kampen var jag knappt vid medvetande. Sedan började resan tillbaka med vardagliga saker som att kliva upp ur sängen och gå på toan själv. Jag var orolig när jag skulle hem eftersom det var backigt där jag bor och jag inte visste om jag orkade gå upp för backen till busshållplatsen. Det var liksom de första stegen. Men en dag vågade jag mig på att dammsuga huset, det var en seger.

Var du någon gång rädd för att dö?

– Nja, jag hade inte de tankarna eftersom jag inte ens var vid medvetande. Men det var... nära. Det kan jag konstatera med facit i hand.

Sedan den här säsongen är Fredrik Olausson tillbaka i hetluften, som assisterande tränare i HV 71. Minnet sviker honom ibland, men han påstår att han mår jättebra i övrigt. Och det syns.

– Jag är mycket tacksam att det finns donatorer, de är fantastiskt generösa och osjälviska människor som gett mig den här chansen. Under min aktiva karriär hade jag inga tankar på att bli tränare. Men jag har väl till slut insett att jag älskar ishockey.

Men du har insett att det finns viktigare saker i livet...?

– Precis. Ishockeyn är en viktig del av mitt liv, men kan jag leva utan den? Ja, det kan jag. Nu uppskattar jag de små tingen, som att bara att gå ut i skogen och känna vinden blåsa. Eller gå ut på trappan en blåsig dag, med lite regndroppar. Jag njuter av dagen, men om jag är tränare om fem år har jag ingen aning om.

Fotnot: Den 20 maj arrangerar Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm ett evenemang i Kungsträdgården för att få fler blodgivare och donatorer. Fredrik Olausson, Börje Salming och Markus Näslund är med som föreläsare.