Bland det sämsta jag sett – både på isen och i båset
Publicerad 2019-01-26
Djurgården förnedrar Frölunda i första perioden i ett fullsatt Scandinavium.
Ingen skugga över Djurgården – men de första 20 minuterna var bland det sämsta jag har sett av Frölunda under Roger Rönnbergs ledning.
Både på isen och i båset.
Det var upplagt för hockeyfest i Scandinavium, storstadsmöte och toppmöte mellan hemmalaget på andra plats och fyran Djurgården.
Efter 20 minuter stod det 5–1 till ett riktigt vasst Djurgården. Robert Ohlssons lag vann också skotten med 14–3 och var generande överlägset i det mesta. Är det ens möjligt att underskatta (eller undervärdera) Djurgårdens fart?
Frölunda hängde i alla fall inte alls med i svängarna.
En total mardröm för göteborgarna som fullt förståligt buades ut av sin hemmapublik.
Tuffast av alla hade nya backen Brandon Gormley, som förra säsongen hyllades för sitt spel i Mora. Inte minst under första tiden efter att han hade anlänt.
Förhoppningen när han nyligen värvades till Frölunda var att han skulle leverera både ett stabilt backspel defensivt och bidra offensivt. Rapporterna jag fått från hans förra klubb, TPS, har däremot inte gått i dur.
Men de två första matcherna med Frölunda har ändå gett positiva signaler.
Fick kontakt via ett självmål
I sin hemmadebut i Scandinavium kom han så snett in i matchen som det bara går att göra. Gormley var inne på de fyra första målen, då hade det bara gått 14 minuter. Vid Djurgårdens första mål blev en stillastående kanadensare totalt uppsnurrad av Daniel Brodin.
Han kunde också bara se på när Djurgården ökade till 2–1.
Då hade Frölunda fått gratiskontakt (det var verkligen så) tack vare ett självmål från Djurgården. Adam Reideborn styrde pucken på Jason Garrison och i eget mål.
Efter den starten borde Gormley kanske inte ens ha varit på isen – och allra minst vara där när Djurgårdens förstakedja var inne. Ändå fortsatte Frölundabåset (backcoachen Kristofer Näslund?) att stoppa in Gormley så fort när Josefson & Co var på isen.
Gormley får symbolisera Frölundas försvarsspel, men det var långt ifrån bara hans fel att det såg ut som det gjorde.
Det såg handlingsförlamat ut på isen, och minst lika handlingsförlamat ut i båset.
Jag har redan nämnt matchningen mot Djurgårdens förstakedja.
Varför ingen timeout?
En annan sak är att Roger Rönnberg varken bytte målvakt (Mattsson var ombytt, men ändå inte tillgänglig visade det sig i efterhand) eller tog någon timeout trots att Frölund var ur balans från byte ett.
Sättet man tappade pucken på innan Djurgårdens 1–0-mål var talande för vilket fokus hemmalaget gick ut till match med. Först vid ställningen 1–5, efter drygt 15 minuter, valde Rönnberg att ta timeout. Vad säger man egentligen då?
Jag säger inte att en timeout är räddningen på allt. Men det visar åtminstone att man som coach är på hugget och tidigt märker åt vilket håll det är på väg.
Nu gjorde Frölunda ett tappert försök i andra perioden, fattas bara annat. Samtidigt gick Djurgården ner sig rejält kryddat med att stockholmarna tog några otroligt korkade utvisningar. Ett uppoffrande box play och en storspelande Adam Reidborn såg till att Frölunda inte fick den kontakt de hade behövt.
Den här kvällen förstördes av en helt bedrövlig inledning.
Det här får naturligtvis bli en subjektiv bedömning, jag har långt ifrån sett alla Frölundas matcher under Roger Rönnberg. Men jag kan inte komma på att jag har sett en svagare period, i ett så pass prestigetungt möte, sedan han 2013 tog över Frölunda.
Så många SM-guld har SHL-lagen