Var är sporten som jag älskar mest av allt?
KARLSKRONA. Var är tacklingarna?
Var är känslorna?
Var är den sport som jag älskar mest av allt – ishockey.
Karlskrona–Brynäs var en av de mer intetsägande matcher jag sett, trots den romantiska streckdramatik som klädde matchen.
Dacke-fejden.
Rysarmatchen.
Streckrysaren.
Skräckrysaren.
Karlskrona–Brynäs hade många rubriker, förväntningar och titlar inför nedsläpp och det var ju två lag på varsin sida om kvalseriestrecket som möttes.
Mycket på spel – alltså.
Det kändes också på inledningen att det inte bara var dagen inför Black Friday i Blekinge utan en match med mycket nerv och press.
Båda lagen var så noggranna med att vara på rätt sida om pucken och räkna in rätt i egen zon.
Tur att inte fler Brynäsfans var där
Hemmalaget startade bäst, men hade svårt att få in pucken, en sjukdom som förföljt laget hela säsongen.
Samma sjukdomstillstånd har gästerna haft och de två lagen som möttes i NKT Arena är de i SHL som har mest besvär att tillverka mål, essensen i hockey.
Kanske precis därför som det var streckstrid mellan lagen.
Hemmalaget startade piggast och Brynäs såg ut att sitta kvar i den berömda bussen, den som tagit laget från Linköping i tisdags och den som under fredagen tar laget till Örebro för den tredje matchen på den lilla roadtripen.
Vill direkt påpeka här att det var tur att inte fler från Gävle följde med på bortaturnén. Jag såg någon Brynäs-flagga på bortastå och hoppas att flaggans ägare åkt från Ronneby, eller liknande, och inte plöjt ned från Gästrikland.
Ingen rolig eller bra match.
Brynäs tacklades inte, totalt tre små mjös-smällar på hela matchen, och Karlskrona gjorde vad de är bra på, styra ned pucken i anfallszonen och försöka checka fast pucken.
Det blir inte så kul då.
Spelarna var stela och nervösa
Det som förvånar mig med matchen är att jag inte såg några känslor på isen. Inga svarta ögon, inga ansiktstvättar med handskar, inga gurgel eller den där hettan.
Den som får hockeyarenan att koka, som får tränarna att ställa sig upp på bänken och tjata som en terrier på domarna eller motståndarlagets spelare.
Och vi saknade även mål.
Eller farliga målchanser.
Eller skickliga individuella prestationer för den delen.
Vet inte hur många varv runt mål som spelarna åkte, men att ta insida verkar inte stå högst upp på prioritetslistan för varken Brynäs eller Karlskrona.
Många spelare med 150 000 kronor i månadslön kunde inte träffa mål från 10 meter och att kunna göra sin motståndare fanns inte på världskartan.
Kanske var det matchens dignitet som gjorde spelarna stela och lite nervösa där ute.
Tror dock inte det.
Det här är två lag som är sargade och tillhör just nu inte det högsta skiktet av SHL – då blir hockeyn så här.
Tyvärr.
Tror till och med att de mest inbitna KHK- eller Brynäs-fansen bytte kanal någon gång under matchen och tjuvkikade på Östersunds äventyr i Europa eller kanske vädret på Rapport.
Dags att ringa ”Honken”
Om vi bortser från underhållningsvärdet och fokuserar på det lilla som faktiskt skedde i matchen så fick Brynäs en drömstart – en orättvis sådan – när Juuso Ikonen gjorde matchens första mål.
”Neeeeeeej, inte nu igen” hördes från en uppgiven funktionär vid pressläktaren som säkert syftade på att hemmalaget bara vunnit en enda match den här säsongen när man släppt in första målet.
Men tack vare Brynäs backpar Lucas Carlsson och Henrik Larsson kom hemmalaget in i matchen några sekunder efter 0–1 och kvitterade.
Brynäs avgjorde i den tredje perioden med två mål på tre minuter via Juuso Ikonen och Aaron Palushaj.
Nu är det tufft för Karlskrona.
Och det är nog dags igen. Inte att ringa Poolia.
Men väl att ringa Johan Holmqvist. Johannes Jönsson står många matcher och ser trött ut i kassen. Orkar inte, som jag ser det.
Det gör Sveriges mest vältränade 39-årige hockeyarbetare.
”Honken” räddade laget två säsonger i rad.
Johan kör stenhårt med målvaktstränaren Mikael Andreasson i Uppsala tre gånger i veckan och behöver bara någon träning för att komma in i SHL-timingen.
Ring.