Nichlas Falk talar ut om kollapsen: ”Kanske det bästa som hänt mig”
Publicerad 2017-10-20
Han skulle lyftas upp i evigheten – men det alla minns är hur Nichlas Falk, 46, föll ihop.
Nu pratar Dif-ikonen ut om dramatiken och framtiden i en stor intervju med Sportbladet.
– Det är kanske det bästa som hänt mig. Jag har fått mig en tankeställare och kommer värdera ledig tid och hälsan bättre än tidigare, säger Falk.
Det är en sådan där underbar höstdag i södra Stockholm.
Träden bjuder på en sprudlande färgfest och solen genererar några extra grader av värme som gör det behagligt att vara utomhus.
Nichlas Falk kommer gående i Mälarhöjdens centrum i blå byxor och en lätt dunjacka och håret är så där Falk-typiskt ostrukturerat och bångstyrigt. Han ser välmående ut.
En av få saker som skvallrar om den tuffa period han har varit med om är underarmarna.
– Titta hur jag ser ut. De har stuckit mig överallt, säger han och ler.
På torsdagen blev han utskriven från Södersjukhuset och allt har gått bra för 46-åringen.
Nu försöker han förändra sitt liv – både som familjefar och som hockeyledare för Södertälje SK.
– Man har väl bara kört på tidigare. Kanske inte funderat och läkarna har kommit fram till att jag har haft hjärtproblem en längre tid. Kanske har jag känt av det också, men bara rullat vidare.
Berättar om stressen
Vi tar en dubbel espresso på det lilla fiket i Mälarhöjdens centrum innan vi tar oss ned till vattnet vid Vinterviken.
Falk berättar hela historien om dygnet innan hissningen, stressen samma dag som han hyllades på Hovet, kollapsen och det nya livet.
Allt började med ett par turbulenta dygn där han ersatte sparkade Mats Waltin som tränare i Södertälje, åkte upp till serieledarna Modo och tog en skrällseger innan han skyndade hemåt för hyllningarna på Hovet.
– Jag somnade nog halv två efter matchen sen var jag uppe sju och började förbereda träningen. Sen satte jag mig på tåget till Umeå för att flyga hem till Stockholm.
På vägen hem slipade han på talet som han skulle hålla på isen.
– Hela dagen blev stressad, tanken är man ska njuta men det blir rätt mycket ändå till slut. Folk vill ha hjälp med biljetter och det är intervjuer och det ena med det andra. Från att jag kom till Hovet vid 17.30 till det att jag gick ner mot isen för ceremonin vid 18,45 hade jag suttit ner i tre minuter och slängt i mig ett halvt kycklinglår. Det var rätt påfrestande, allting blev stressigt.
Men du minns allt det som hände på isen?
– Ja, det gör jag. Hyllningarna och det Djurgården hade spelat in var jättefina grejer. Sen ska jag börja med mitt tal och kommer igång rätt bra tycker jag. Jag börjar med mor och far, men när jag kom till min fru, Gunnela, svajade det till. Jag tänkte ”va fan” och började greppa efter bordet för att få något att hålla mig i – men så svartnade det. När jag vaknade låg jag på isen och Gunnela stod över mig.
Nichlas Falk erbjöds att tas av isen på bår men tackade nej och fullföljde talet så gott han kunde innan ceremonin avslutades med tröjhissningen.
– Jag kände mig rätt bra då och visste att jag hade intervju med C More medan de rullade bort mattorna från isen. Jag gick bort dit och började men sen kom det igen, det susade till. (Niklas) Wikegård hade stenkoll på mig där och tog emot mig när jag föll. Återigen ville läkaren ”Bengan” rulla ut mig på bår, men jag tänkte att ”jag kan inte rullas ut från min egen ceremoni. Jag sa ”se till att de startar spelet så smyger jag ut vid sidan”.
”Inte sett hela filmen”
Har du sett filmen på händelsen efteråt?
– Jag har inte sett hela, det är lite läskigt. De filmar bakifrån och har alla mina barn mitt i bild. Det var det värsta när jag kollade första gången. När jag såg hur de reagerade stängde jag av, det är deras pappa som faller ihop och det är jättejobbigt att se.
Från Hovet blev det ambulans till Södersjukhuset och en vecka av undersökningar.
– De har varit fantastiska, innan jag gick igår gick jag till och med och köpte en tårta för att tacka för all hjälp. Det är mycket negativt snack om sjukvården men jag är otroligt tacksam.
Vad var det för fel på dig?
– Det jag har haft är något som heter förmaksflimmer. Det är något jag gått med en längre tid. Jag har tyvärr inte lyssnat på kroppen tillräckligt mycket. Det har rusat iväg och man har tänkt ”vad fan är det där”, men sen har man gått vidare. Förmaksflimmret har gjort att hjärtat har jobbat så mycket i onödan.
I tisdags fick han en bokstavlig omstart.
– De gjorde en elkonvertering på hjärtat, en omstart. Man blir nedsövd och sen nollställer de hjärtat. Efter det har hjärtat lugnat ner sig, hjärtrytmen är som den ska. Bara på ett dygn så återhämtade sig hjärtat tio procent.
Nu väntar omstarten när det gäller livsstil och inställning till arbete och privatliv.
– Jag borde ha tagit hand om mig själv mer och hållit igång kroppen efter att jag lade av. Sen handlar det om att ändra på tiden utanför hockeyn. Det kommer bli mer att släppa allt när jag kommer hem.
Vad ska du tänka på?
– Kost, sömn och framför allt hitta oaser i fritiden. Släppa det man som jobbar med.
”Annars blir man tokig”
Kan man göra det det 2017?
– Det går mer emot att jobb blir ens livsstil men jag tror att de som är framgångsrika och har långa karriärer klarar av att koppla bort det privat. Annars bli man tokig – eller hamnar man på sjukhus
Vilka är dina oaser?
– Det återstår att se. Jag kom hem igår men bara att komma ut i naturen och nollställa skallen och ladda batterierna blir viktigt.
Men även om en del i omställningen är att släppa jobbet så vill Nichlas Falk tillbaka till hockeyn så fort som möjligt. Redan i kväll ska han vara åskådare när Södertälje gästar Almtuna i Uppsala och på måndag är tanken att han ska stå i båset igen. Nu som assisterande tränare till nytillsatte Ulf Lundberg.
– Läkarna sa att vi har lärt känna dig under veckan och de vill också att jag ska komma in i vardagen så fort som möjligt.
Det finns ingen risk att du kommer tillbaka i gamla fåror?
– Nej, nu gäller det att få till förändringar. Uffe och Dennis har satt igång en process när jag har varit borta och jag ska försöka bidra där på ett bra sätt.
Kan det här till och med vara det bästa som har hänt?
– Ja, det kan vara det med tanke på att jag ska leva ett antal år till. Det var ett uppvaknande, ett rätt tufft uppvaknande. Kvällen blev inte som jag hade tänkt med vänner och så men tröjan hänger där nu och det är jag ruggigt stolt över.