Abrahamsson: Spela tillsammans eller åk hem

Hans Abrahamsson

Juniorkronorna gör ett nytt försök att slåss om de ädlaste medaljerna.

Jag har bara ett råd:

Spela tillsammans – eller åk hem.

Efter två (eller egentligen tre) junior-VM vi mest bara vill glömma är det som det normalt igen. 

Ja, bortsett från att Ryssland inte längre är en del av den internationella hockeyfamiljen.  

Efter först ett JVM utan publik, följt av ett avbrutet mästerskap och ett mästerskap i augusti, som bara de närmast sörjande brydde sig om är det äntligen dags igen. 

Rätt tid på året, rätt värdland (jo, men så är det) och fullt med hockeytokig publik på läktarna och jullediga tv-tittare i sofforna.

Jag kan också lägga till att i princip alla de största stjärnorna är på plats. 

Visst saknas det några namn, Mason McTavish, Wyatt Johnston, Juraj Slafkovsky, och Simon Edvinsson är inte där, men det är ändå ett stjärnfyllt JVM värt namnet mästerskap.

Inte minst Kanada, som kryddats med tre spelare som inledde säsongen i NHL, och dessutom har 17-åriga underbarnet Connor Bedard i laget. Där pratar vi stjärnpotential i klass med Sidney Crosby och Connor McDavid i samma ålder. 

Allt är upplagt för en sprudlande hockeyfest.

Området har fostrat många NHL-stjärnor

På tal om Crosby. 

Huvudort är Halifax, i princip så långt österut det går att komma i Kanada. Här är inte invånarna bortskämda med NHL-hockey vecka ut och vecka in. Men hockeyn är stark, stjärnor som Sidney Crosby, Nathan Mackinnon och Brad Marchand har fostrats här. Crosby är stadens stora son, nummer 87 är född i Cole Harbour strax utanför Halifax. Här i Sidney-land är juniorhockeyn stor.

Huvudarenan i turneringen är Scotiabank Center som tar in drygt 11 000 åskådare. Här huserar normalt Halifax Mooseheads, laget tillhör den östra av Kanadas tre juniorligor.

Senast turneringen avgjordes här, 2003, slogs nytt publikrekord med 242 173 åskådare. Det har slagits några gånger sedan dess, men säger ändå en del om intresset.

Redan i somras var det bra tryck i biljettförsäljningen och rapporterna säger att det kommer bli väldigt hög beläggning. 

Kanada är som sagt superduper favorit och allt annat än ett kanadensiskt guld är en jätteskräll. 

Känslan på förhand är att övriga nationer får göra upp om resten, om nu inte USA kan utmana. 

Sverige då?

Ja, det är sällan jag känt mig så osäker på var ett svenskt lag står. Jag får inget riktigt grepp om det här laget. 

helskärm

Många frågor men få svar

Hur bra är allsvenskans succémålvakt Carl Lindbom på JVM-scenen? Troligtvis står han sig bra i konkurrensen. 

Hur står sig den här backsidan utan Simon Edvinsson mot övriga lag? Kan blott 17-årige Axel Sandin Pellikka dirigera det offensiva backspelet redan nu? 

Och så har vi forwardsidan. Hittar nya förbundskaptenen Magnus Hävelid rätt med kedjeformationerna? 

Vilka ska leda laget offensivt? Exploderar offensiva hot som Fabian Lysell, Isak Rosén och inte minst Leo Carlsson?

Hur bra kan djurgårdstrion Lekkerimäki, Öhgren och inte minst Östlund vara?

Jag har radat frågor här men få svar  – och det beror som sagt på att jag inte har några bra svar.

De kommande veckorna får helt enkelt ge oss dessa.  

Men vad jag vet är att Sverige är ett av fyra lag, möjligen fem med Tjeckien, som är med och slåss om medaljerna och då är oddsen rätt goda för att lyckas. 

Medalj måste vara målet även den här gången, inte minst nu när Ryssland inte är med. Var det 60 procents chans till medalj när Ryssland var med (tre av fem lag) bör det vara 75 procent nu (tre av fyra lag).

Har lokaliserat två huvudproblem

Men då måste en hel del falla på plats. 

Viktigast av allt för Magnus Hävelid blir att få ihop gruppen, roll-acceptansen och defensiven. Där har inte Sverige varit bäst i klassen senaste åren. 

Där måste Sverige vara bäst för att vara med och slåss om de ädlaste medaljerna. 

Jag har lokaliserat två huvudproblem i turneringarna som spelats sedan 2014. Det ena är att Sverige inte har lyckats växla upp från gruppspel till slutspel, då nivån i turneringen alltid höjs rejält. 

Det andra är att Juniorkronorna inte varit bäst på att spela tillsammans som ett lag. När det som bäst behövs, i ett slutspel, är det viktigare än någonsin att ha ett tryggt grundfundament att falla tillbaka på. 

Ur det kan också de offensiva spetsspelarna glänsa och agera solister när det behövs, men det gäller att vara tråkig och börja i rätt ände. 

Juniorkronorna har spelat en enda final de åtta senaste åren. Ska det bli ytterligare en måste laget göra det tillsammans. 

I Nordamerika finns ett uttryck som säger: ”go hard or go home”

För Sveriges del gäller: spela tillsammans – annars blir det tidig hemresa från Halifax.