Det finns bara en lösning på svensk hockeys värsta kris
MIAMI. Det finns bara en lösning på svensk hockeys värsta kris någonsin.
Direkt upp- och nedflyttning.
Det skulle sudda ut alla skillnader, all ekonomisk dopning och skapa ett sunt idrottsklimat i stället för den skyddade verkstad SHL håller på att bli.
Jag har varit i Florida en vecka och följt veckans senaste protester och reaktioner.
Jag har sett en hel del av den slutna verksamhet som kallas NHL, men som verkar under helt andra premisser och i ett helt annat idrottsklimat.
En liga som kan bygga intresset kring stjärnkult mer än spänning, då de bästa i världen spelar här.
KHL och dess stenrika oligarker har kopierat konceptet och lilla SHL har försökt att hänga på det tåget.
Det är det som gör det extra pinsamt.
Det är så osvenskt som det någonsin kan bli, en frontalkollision med de drömmar och faktiska möjligheter som Max Lundgren så målande beskrev i klassikern ”Åshöjden BK”. Att liten kan bli störst.
Senare skrev han också ”Pojken med Guldbyxorna” och det är väl en mer passande beskrivning över hur det ser ut i dag.
Har ändrat förutsättningarna totalt
Och allt bara för att ett privat tv-bolag som C More valt att betala fantasisummor för att sända SHL-hockey och där hockeyallsvenskan fick nöja sig med de smulor som föll från förhandlingsbordet.
Det har skapat en enorm klyfta i svensk hockey.
Det har totalt ändrat förutsättningarna.
En lilleputt som Karlskrona, nästan helt utan fans eller ett nationellt intresse, kan slå ut institutioner som Leksand, AIK och Modo utan att behöva anstränga sig det minsta.
Ja, jag ska inte hacka på just Karlskrona, som gjort ett fantastiskt arbete på vägen till SHL och förtjänat sin plats.
Men inte för evigt.
Karlskrona får illustrera de hårt arbetande småklubbar som tidigare spelade en eller ett par säsonger i högsta serien, innan verkligheten kom ikapp och fansen fick börja drömma om ett nytt, tillfälligt besök.
Växjö är lite av samma sak, men ändå inte.
Ett topplag i dag, svenska mästare 2015 och byggt på ett starkt entreprenörskap stavat Anders Öman och massor av småländska miljoner.
Lite av 2000-talets Percy Nilsson, som byggde sin dröm i Malmö i början på 1990-talet, men där just verkligheten kom i kapp under en tid där inga tv-pengar fanns att stoppa in när Percys egna sinade.
Växjö är ett lag som knappast väcker några känslor alls utanför Kronobergs län, trots att de spelar SHL:s bästa hockey för närvarande och har seriens mest intressanta stjärna i unge Elias Pettersson.
Men Växjös sportchef Henrik Evertsson har varit bäst på att förvalta de miljoner han fått in på spelarkontot och tränaren Sam Hallam bäst på att ta tillvara materialet.
Nästa säsong får de ännu fler miljoner att leka med.
Det får även lag som Rögle och Mora, som också tillhört de där jojo-lagen, som i så många år var på tillfälliga besök i SHL, men aldrig för att stanna.
Nu har de ett övertag på tjugo mot ett – i tv-miljoner räknat – mot sina tidigare allsvenska konkurrenter.
Det är ekonomisk dopning så det dånar om det.
Så vem är boven?
Det är de fjorton SHL-klubbarna som styr svensk hockey.
Inte SHL som organisation, inte dess ordförande Anders Källström eller vd:n Jörgen Lindgren.
De får ta all skit, men kritiken är inte välförtjänt.
Förbundet har mist all makt
De är bara ett dotterbolag till de fjorton klubbar som sitter med all makt och tar alla beslut.
De fjorton klubbar som för närvarande befinner sig i SHL och inte vill släppa en jävel över bron.
Det gör mig nästan tårögd att svensk hockey hamnat i den sitsen, där makten hamnat i händerna på folk som bara tänker på sig själva.
Svenska Ishockeyförbundet har mist all makt kan bara sitta vid sidan och se på.
Jag är säker på att den gamle ordföranden och visionären Rickard Fagerlund gråter i sin grav.
Att gamla storklubbar och institutioner som AIK, Leksand, Södertälje, Björklöven, Modo och Timrå har tröttnat är fullt förståeligt. De känner sig berövade chansen att konkurrera på lika villkor.
Att bilda en egen liga är naturligtvis bara ett tomt hot. Det skulle aldrig fungera.
Men de har väckt en välbehövlig och nödvändig debatt.
Svaret då?
Det finns bara ett.
Att gå tillbaka till det gamla och det som fotbollen alltid bevarat.
Att jumbon i SHL åker ur direkt och ettan i allsvenskan går upp.
Så var det ända fram till säsongen 1986/87 då hockeyn var idrott mer än pengar.
Gör grundserien intressant
Det skulle sudda ut gränserna, göra pengarna mindre viktiga och du skulle kunna gå upp med en snålbudget. Och inga miljoner skulle hjälpa laget som blev sist i SHL. Slutet för den ekonomiska dopning vi ser idag.
Ja, jag skulle vilja gå så långt att de två sista lagen i SHL åkte ur direkt, ettan i allsvenskan tog en direktplats och där lag 2 och 3 spelade play off om den lediga platsen i bäst av sju.
Bort med alla eländiga slutspelsträd i slutet av säsongen, som bara är till för att tjäna pengar.
Gör grundserien intressant i stället.
Från omgång ett och ända in i kaklet.
Det spelades allsvensk hockey den här kvällen också och Timrå vann seriefinalen hemma mot Oskarshamn hemma med 3–2 efter sudden. Faktiskt mer underhållande än många NHL-matcher jag sett den här veckan.
Också de två lag som just nu skulle vara SHL om mitt förslag och direkt upp- och nedflyttning gällde. De skulle byta plats med Karlskrona och Rögle.
Inte mig emot.
Men vilket race det hade varit om de där platserna om det varit verklighet redan nu.