Calle Johansson: Februari är en mardröm

Det är februari.

Tiden då många NHL-spelare blir rädda när telefonen ringer.

Den sista februari är nämligen transferdeadline, och fram till dess är det mycket snack och rykten.

Och för vissa är detta skitjobbigt.

helskärm

För det är inte många som vill bli trejdade och tvingas flytta. De flesta spelare har hunnit skaffat dig ett bra umgänge och familjen trivs.

Oftast märker du dock vad som är på gång.

Om en kille som spelar, säg, tolv minuter i snitt plötsligt får 20 minuter/match betyder det att ett annat lag vill se honom spela mycket. Om dealen däremot är helt klar, då får du inte ens byta om. Då är de rädda att du ska bli skadad.

Fattade direkt

När det drabbade mig var jag dock ganska oförberedd. Och det kanske var bra för jag hann inte fundera.

Det var under mitt andra NHL-år, i Buffalo, som det ringde i telefonen.

När det är general managern i andra änden av luren fattar man direkt. De öser beröm över dig, och förklarar ”för att få något bra måste vi ge upp något bra” och sedan önskar de dig all lycka.

I mitt fall fick jag beskedet att jag skulle sitta på ett plan till Washington redan morgonen efter och spela mot Montreal senare samma kväll.

Sedan stannade vi där i 15 år och trivdes jättebra.

Man skiljs inte som ovänner. Alla fattar spelets regler.

Och om jag ska vara riktigt ärlig så var det stor skillnad på att bo i Buffalo och Washington, som att flytta från Säffle till Stockholm. Och dessutom fick jag spela med två svenskar – Bengt-Åke Gustafsson och Peter Sundström.

Det som främst sker i februari är att lag som är borta från slutspel funderar på att släppa spelare vars kontrakt går ut och därmed trejda bort en äldre spelare för att bygga på något nytt. Samtidigt som topplagen vill förbättra sig.

Fraze hängde 5

Det ska till exempel bli spännande att se vad som händer med New Jerseys Jason Arnott i februari.

Ottawas Daniel Alfredsson är det säkert många som jagar i dag. Och Torontos Tomas Kaberele är alltid intressant, en offensiv back som det inte är så lätt att få tag på.

Det tog mig en halv säsong att göra fem mål.

Johan Franzén gjorde det på en enda kväll.

Jag minns när Joe Nieuwendyk gjorde tre elle fyra mål mot oss i Buffalo. Vid det sista var jag inne på isen. Det var dessutom hans 50:e för den säsongen, då blir det alltid ett jäkla liv på publiken och motståndarspelare. Och då känner man sig inte stor som motståndare...

Bästa svensk

Franzén är en stor powerforward som är duktig på att smyga iväg och gömma sig på isen. Många mål gör han oattackerad. Sedan är han som en hök när det luktar mål.

Tillsammans med Daniel Sedin och Patric Hörnqvist är han bäst av svenskarna på att komma i lägen.