”Det är dags att dänga dit Luleå”

Elitseriens poängledare i en stor intervju om lokalrivalitet, ryska militärbaser och Tom Cruise

helskärm

Han stängdes av i 26 matcher av Svenska Ishockeyförbundet.

Då var inte Joakim Lindström önskvärd i elitserien.

Det skulle inte ta 26 matcher utan fem år innan han återvände till svensk ishockey.

Nu toppar han elitseriens poängliga och Skellefteå har fått en egen Top Gun.

För 24 år sedan spelade Tom Cruise huvudrollen som stridsflygaren med målet att bli bäst i världen. Skellefteås Top Gun poserar lydigt när fotograf Wixtröm plåtar honom på Arlanda.

Och visst finns det utseendemässiga likheter mellan den då 24-årige Cruise och 26-årige Lindström.

– När jag var yngre var det några som sa det, säger Joakim Lindström och skrattar.

Du har inget mot den jämförelsen?

– Nej, det finns väl sämre folk att efterlikna.

Förlusten mot Brynäs sved. Men nu laddar Lindström – och hela Skellefteå – om.

”Rivaliteten har stegrats”

I kväll är det derby, prestigemöte och toppmatch mot värsta elitserierivalen Luleå.

– Rivaliteten har verkligen stegrats de senaste åren. Vi förlorade mot dem senast, men nu är det dags för oss att dänga till dem, säger Joakim Lindström.

Han har varit Skellefteås vassaste anfallsvapen så här långt.

Själv är han blygsam.

– Det har gått okej. Jag har gjort några bra matcher och några mindre bra. Men framför allt är det kul med hockey igen. Under hösten har jag känt suget igen när jag kommit till träningarna. Att vara tillbaka i Skellefteå, nära släkt och vänner, är bekvämt både för mig och min sambo. Det har gjort att jag känner mig mer till freds med livet vid sidan om.

Förra året i Ryssland var ingen höjdare?

– Hur du trivs i Ryssland är nog väldigt beroende på var du hamnar. Hockeymässigt var det kul när pucken väl var släppt.

Men Nizjnij Novgorod var vare sig rätt klubb eller rätt stad?

– Allt flöt inte på runt organisationen. Vi hade tillexempel fyra coacher och två general manager under förra säsongen. Vi skulle sova på basen inför varje hemmamatch, det var mat som fattades hit och dit. När inte allt omkring fungerar är det svårt att koncentrera sig på ishockeyn.

Ge ett exempel på hur det kunde se ut?

– Klockan sex på kvällen före varje hemmamatch var det incheckning på basen, som var en gammal militäranläggning. Vi fick alltid pasta och kyckling som inte smakade så bra. Basen låg mitt i skogen 35-40 minuters bussresa från själva stan. Där fanns ingen tv, inget internet, ingen mobiltäckning. Det blev långa timmar.

Ingen optimal uppladdning för dig?

– En av fördelarna med att spela på hemmaplan tycker jag är att få sova i sin egen säng. Men Ryssland är Ryssland och man får ta seden dit man kommer.

Hockeymässigt var det en mer än godkänd säsong för Lindström. Han gjorde 30 poäng i en ovan roll som center och bildade – tillsammans med tjeckiska stjärnorna Pavel Brendl och Jaroslav Bednar – lagets superkedja.

Men säsongen kom att präglas av stjärnornas krig.

– Vi spelade ihop hela säsongen, men det flöt inte på hela tiden om man säger så.

Kemin mellan er tre stämde inte har jag förstått.

– Två av oss hade lite olika syn på spelet jämfört med den tredje. Vi hade våra diskussioner. Det är lätt att spela med en sådan som Brendl. En otrolig målskytt och talang.

Var Bednar svårare att komma överens med?

– Nja, jag vet inte hur mycket jag ska säga om det där. Det var mer tjeckerna som inte kom överens.

Du tvingades medla mellan dem?

– Jag försökte i början, men det gick inte så bra. Till slut lät jag det bara vara.

Lämnade staden som 15-åring

Trots att Joakim Lindström inte hunnit fylla 27 år än har han hunnit med en hel del. Det är tio år sedan han debuterade i elit-serien. Redan som 15-åring lämnade han hemstaden Skellefteå för hockeygymnasiet i Örnsköldsvik.

– Just då (1999) kändes det som rätt beslut. Skellefteå var inte i elitserien och då var det lockande att dra till Örnsköldsvik. Modo hade landets bästa hockeygymnasium. Alla landslagspelare från pojk- och juniorlagen sökte sig dit.

Den flytten uppskattades inte av alla?

– Nja, det enda jag kommer ihåg var att efter beslutet fick jag inte fortsätta träna med a-juniorerna.

Två år senare, som 17-åring debuterade Joakim Lindström i elitserien.

Två lyckade säsonger följdes av två år präglade av skador. Sedan kom lock out-säsongen, en plats i fjärdekedjan och sparsamt med istid.

När stjärnspäckade Modo slogs ut redan i kvartsfinalen valde Lindström att åka över till Nordamerika för AHL-spel med Syracuse Crunch, farmarlag till Columbus Blue Jackets.

Ett beslut som långt i från gillades av alla.

Ett brott mot övergångsreglerna tyckte Svenska Ishockeyförbundet och förbundets disciplinnämnd stängde av Lindström i 26 matcher.

En avstängning som upphävdes under sommaren efter påtryckningar från bland andra spelarfacket Sico.

– Egentligen brydde jag mig inte så mycket om avstängningen. Jag hade redan bestämt mig för att åka över och försöka slå mig in i NHL. Sedan var det olyckligt att det skulle behöva stå en massa i tidningarna, säger Lindström.

Du lämnade Skellefteå som 15-åring. Sedan trotsade du Ishockeyförbundet och stack över till Nordamerika. Har du alltid gått dina egna vägar?

– Lite så är det nog. Jag är målmedveten och har nog alltid vetat vad jag vill med min hockeykarriär.

Fick chansen – av Gretzky

Totalt blev det tre säsonger i Columbus organisation följt av ett år i Phoenix Coyotes. Med Wayne Gretzky som coach fick Lindström det förtroende han inte hade från Columbus Ken Hitchcock.

– Gretzky gav mig mycket speltid, och då tycker man alltid att coachen är bra. Men han var väldigt kunnig och väldigt avslappnad. När han väl pratade märktes det att han kunde hockey.

Ägarbyte och ekonomiska problem gjorde att Phoenix inte erbjöd Joakim Lindström ett envägskontrakt.

– Jag hade egentligen ett kontrakt färdigt tidigare under säsongen, men då valde jag och min agent att avvakta. Tittar man tillbaka kanske jag skulle ha skrivit på redan där, men det är alltid lätt att vara efterklok, säger Joakim Lindström.