”Leksand var vårt liv – det var underbart”

Peter Wennman i huvudet på Wayne Fleming

GÄVLE

Wayne Fleming talar gärna om kultur och tradition.

Han säger att svenska klubbar som Brynäs och Leksand fungerar likadant som Montreal Canadiens och Toronto Maple Leafs:

När spelarna drar på sig den klassiska tröjan känner de en alldeles särskild stolthet.

Det finns ju skillnader också, måste man påpeka.

Varken Montreal eller Toronto har nånsin förlorat mot Nyköping.

Fleming, 54, bromsar punktligt in bilen framför den gamla slitna Gavlerinken, det är dagen innan det nästan otäckt viktiga gävle-dala-derbyt mot Leksand borta.

Det är tio år sen jag intervjuade honom senast, men samma känsla gäller:

Man vet aldrig riktigt vilken av Flemings personligheter man får sig serverad – det mjuka, leende ansiktet eller den där fasansfulla blicken som kan fälla en noshörning.

– Du är dig lik, skrattar han. Vilket förstås är en grov lögn eftersom jag numera ser ut som en julgris.

En sanning är emellertid att kvällens match bjuder på en nästan bisarr tvist:

I Brynäs bås står två man som gav själ och hjärta för Leksand på 1990-talet – Wayne Fleming och Tomas Jonsson.

Ska besegra sin historia

Nu har två klassiska lag, som mött varandra i så många stormatcher på absolut toppnivå, tvingats till en nästan förödmjukande kamp mot varandra i ett väntrum på hockeyns akutavdelning: kvalserien.

Och Fleming måste alltså göra allt för att slå den klubb som gav honom ett namn, en karriär, ett bekvämt liv och en förmögenhet, mycket lätt taxerad, under fyra år i Leksand.

Det känns mycket märkligt att se dig i Brynäs bås.

– Tja...personligen kände jag mig mer ärad än överraskad när Mikael Sundlöv ringde och erbjöd mig jobbet. När sen också min gamle vän Tomas Jonsson hörde av sig frågade jag Philadelphia Flyers manager Bobby Clarke om det var okej att jag stack till Gävle. Det var det. Från det ögonblicket har jag varit stenhårt fokuserad på uppgiften att hålla Brynäs kvar i högsta serien.

Finns hjärta och vilja

Det var väl att be om problem, kan man säga.

– Visst, det är flera som har sagt det till mig.

Jag menar, du har mycket att förlora här. Du blir historisk om Brynäs åker ur.

– Det vet jag. Men jag vet också att det finns hjärta och vilja i den här klubben.

Och du har kommit till en arena där gamla spöken går omkring och rasslar med kedjorna i korridorerna...massor av historia, tradition och kultur.

– Det är väl kanske därför Brynäs ville ha mig. När Olle Östh tog mig till Leksand ansåg han det vara en stor fördel att jag inte kände någon av de gamla storspelarna. Jag visste ingenting, ingen kunde påverka mig. Det är samma sak nu.

När jag var barn hade Gävle TRE lag i högsta hockeydivisionen. Du förstår vad det handlar om nu? Vad som står på spel?

– Ja, jag blev förbluffad när någon berättade det. Men jag kan känna det i luften...vissa platser andas hockeykultur. Jag märker det på folk när jag går ut på stan. Man kan se det i deras ögon. Det var likadant i Leksand.

”Inställd på att vinna”

Hur kommer det att kännas när du ”kommer hem” i kväll?

– Jag kommer inte att känna nånting. Du känner mig. Jag kommer att vara totalt inställd på att vinna matchen, ingenting annat.

Men Leksand var ditt liv...du bodde i ett hus med blå fönsterkarmar och älskade platsen.

– Inte bara mitt liv...hela familjens. Det var underbart. Men jag är professionell hockeycoach. Nu jobbar jag för Brynäs.

(Wayne vägrar till och med låta sig fotograferas med både Leksands och Brynäs tröjor. Bara brynäströjan får vara med).

Nu slutade det ändå med skandal i Leksand 1996, det var bråk om skattefria miljoner och gratis förmåner som fick många leksandsbor att ilskna till.

– Det där med skatterna hade jag ingen aning om. Leksands skulder kände jag inte till. Och när jag bestämde mig för att flytta handlade det mest om yngste sonen, Jordan, han pratade nästan enbart svenska. Vi måste få honom till en engelsk skola nånstans i Europa. Så det blev Kloten i Schweiz.

Du kände dig inte jagad ur landet, då?

– Absolut inte. Jag hade en bra dialog med Leksands ledare in i det sista.

Finns det en övertro på kanadensiska coacher och spelare här i Sverige?

– Hur då, menar du?

Det tjatas till exempel om att ni hatar att förlora. Är ni så annorlunda?

– Nej. Tittar vi på spelarna så har många svenskar samma mentala attityd i dag. Ta såna som Peter Forsberg och Daniel Alfredsson...vem vill prata med dem efter en förlust?

Har lärt av Sandlin

Jag har sett journalister skaka av skräck när de tvingats fråga dig nåt.

– Det är mitt fokus...om mitt lag spelat dåligt kan jag inte koppla av och vara glad. Jag skulle inte kunna vara effektiv då.

Lärde du dig nåt under dina fyra år i Leksand?

– Enormt mycket. Jag blev bättre efter att ha studerat de svenska coacherna.

Som vilka då?

– Ta Brynäs guldlag 1993. Tommy Sandlin var coach då och det var fantastiskt att se hur han kunde vinna SM med fartfylld attackhockey, utan extremt styrspel. Sen beundrade jag också Lasse Falks 1-3-1, att han fick spelarna att ställa upp på systemet på det viset var otroligt. Jag kan också säga Kent Forsberg, eftersom han utvecklade en samling lysande talanger. Det var unga pojkar som spelade i en liga för vuxna män – och de gjorde det strålande bra.

Och nu då, om du lyckas med ditt uppdrag i Brynäs, kan du tänka dig att stanna kvar i Sverige?

– NHL kommer väl igång i någon form och jag är anställd av Flyers...men jag kan inte säga nånting bestämt. Ibland handlar tillvaron om mer än pengar.

Peter Wennman