Leifby: Bosse stöder sitt SSK i ur och skur
SÖDERTÄLJE. SSK mot AIK i ett skälvande och sjudande Scaniarinken.
Det finns inget bättre sätt att ta sig ur juldvalan.
Hockeyröven raskar över isen.
Efter några dagar med dopp och klappar var det så dags att ruska av sig den värsta julkoman och jag kunde inte komma på ett bättre sätt än lite håll klaffen-hockey i Scaniarinken i Peter Wennmans och Björn Borgs Södertälje.
SSK mot AIK, ett pendeltågs-parti mellan två klassiska lag som vunnit sju SM-guld vardera.
Derby della Mats Strandberg, en trippelnöt för en hockeynostalgiker.
Sveriges mest oförutsägbara serie kan stå för en underhållning som få andra serier eller ligor kan sno ihop drygt halvvägs in i en säsong, och sedan kan SHL ha vilka ambitioner de vill, om de så är att bli ”näst bästa liga i världen” eller att sälja tv-rättigheterna till Armenien.
Snick-snack.
Det är det här det handlar om.
Rest sig efter fiaskostarten
Ett nytt tv-avtal har skruvat upp insatserna, strecken är många och långa, lagens formkurvor flumrides, tabellen är jämnare än någonsin och med allt det på spel går det att förvandla en mittenmatch mitt på säsongen mitt under julen till en holmgång som gör att hjärtklaffarna fladdrar.
SSK har gått igenom en andlig omvandling sedan den miserabla starten.
Ikonen Mats Waltin fick sparken efter sex raka förluster i seriestarten och Ulf Lundberg tog vid, och efter skiftet tog SSK 13 vinster på 22 matcher och tävlar väl med Brynäs om årets mest lyckade tränarbyte, även om ingen lär nå upp till Perra-klass.
SSK-fansen har vädrat morgonluft, deras älskade lag har gått från att vara spottkopp till sportklubb igen, och ett tag var laget bara ett par pinnar från topp två, men så har vi hockeyallsvenskan, dess skiftningar och ångesthelvete.
Inget för oroliga magar
Södertälje kom till klassikermötet med en straffseger på sex decembermatcher, AIK med en säsong där de varvat Mitell-hockey med Mitella-hockey.
Oroliga magar igen, streck som stressar från alla håll och kanter, hockeyallsvenskan är fel plats om det är julefrid någon är ute efter.
SSK inledde mötet starkast och forecheckade fast pucken flera gånger i första perioden men kunde inte utnyttja de tillfällen då de fick fast AIK djupt.
Lägen uppstod här och var, skotten ven, men för det mesta small det i plexit bakom duktige Linus Lundin.
AIK behöll lugnet och spelade säkert, i andra perioden kunde de kliva upp mer och då kom 0-1 (Lukas Macklins första i AIK-tröjan) och 0-2 (Ludvig Claesson noterades för målet, hans första i AIK-tröjan) inom loppet av en minut och tolv sekunder.
Därifrån orkade inte SSK jobba sig i kapp.
Det kom en reducering i tredje genom Valkvae-Olsen, det ställdes fram en kvitteringschans men SSK:s power-play-spel gav ingen utdelningen den här kvällen.
Flera skott fastnade i täcket och när det fanns en lucka att smaska på i så blev det ofta en passning för mycket.
I stället kunde Erik Nyström punktera matchen med en 1-3-puck och ge AIK vittring i toppen av allsvenskan med lite mindre än hälften av matcherna kvar att spela.
Lag som upplevt himmel och helvete
Tungt för SSK som efter den trevande *host* inledningen på serien gjort en sådan rekorderlig uppryckning.
Men, det lär väl svänga igen?
Och jag skulle inte bli förvånad om AIK slutar sjua, SSK sexa, Modo tvåa, Leksand trea, Vita Hästen femma, Karlskoga fyra och Björklöven näst sist.
Det är sådan den är, hockeyallsvenskan.
Och om ni någon gång har funderat på hur det egentligen är att hålla på ett ishockeylag så kan SSK:s och AIK:s år-för-år-statistik ge en ledtråd.
2011-2012 var AIK framme i en SM-semifinal och sedan dess har de kvalat sig kvar i allsvenskan och försökt kvala sig upp till SHL.
Södertälje spelade SM-semifinal 2004-2005, och sedan det klassiska mötet med Linköping i kvarten har det blivit nio kvalserier och en vända i division ett.
Samma år som SSK spelade SM-slutspel och semifinal harvade AIK i division ett.
Det är kanske inte så konstigt att det tillverkas Losec här i stan?
Grym inramning
5542 betalande, och en väl tilltagen AIK-klack, skapade ett häftigt tryck i gamla hederliga Scaniarinken och SSK-supportern Bosse Widlund hyllades på storbildsskärmen eftersom han var på plats på sin 650:e raka hemmamatch.
650 raka!
Bosse, som såg sin första match 1954, för 63 år sedan, har inte missat en hemmamatch sedan mötet med Haninge i oktober 1994.
Och oavsett vad SHL vill med sin liga så kan vi med Bosse och hans hängivenhet konstatera två saker.
Han går inte på ishockey för att den är näst bäst, tredje bäst eller sjunde bäst i världen.
Och – det är ett under att han lever.