Abrahamsson: Hade med en axelryckning plockat ner månen
Häftig styrkedemonstration av turneringens bästa lag
Publicerad 2021-01-06
USA synade den hyllade storfavoriten.
Då hade Kanada plötsligt väldigt lite på handen.
Finalen blev en häftig styrkedemonstration från amerikansk sida.
Kanada hade rullat fram som en ångvält under turneringen. Imponerande och klara segrar både i gruppfinalen mot Finland och semifinalen mot Ryssland.
I full fart på väg mot andra raka JVM-guldet, trodde de flesta.
USA hade helt andra planer.
Nu upprepade USA bedriften för fyra år sedan då man efter ett sanslöst straffdrama finalslog hemmanationen Kanada inför drygt 20 000 åskådare i Bell Center. Den här gången skedde det i ett ödsligt Rogers Place i Edmonton.
Lite hårdraget har det oftast varit antingen eller med USA under 2010-talet.
Guld eller ut i kvartsfinal.
Det sistnämnda hände för bara ett år sedan då ett på pappret starkt amerikanskt lag gjorde en slät figur i Ostrava.
Ett år senare stämde allt.
Guldcoachen spelade med Enköping
Nya förbundskaptenen Nate Leaman lyckades med det hans företrädare Scott Sandelin misslyckades med i Ostrava: få ihop stjärnorna till ett kollektiv.
En kul detalj är att 48-årige Leaman är registrerad för en säsong (92/93) som spelare i dåvarande division 2-laget Enköping.
Inte minst imponerades jag av amerikanarnas sätt att använda fem spelare i anfallszonen och då fick också Kanada stora problem att försvara sig.
Plötsligt mötte kanadensaren ett lag som kunde matcha dem – oavsett om det handlade om fart, skicklighet, mental styrka, det hårda jobbet eller det kollektiva spelet.
Och som inte var bredd att lämna över något initiativ till favoriten i matchinledningen.
Tvärtom.
USA hade ett knappt övertag första tio minuterna, för att sedan ta över helt under andra halvan av första perioden.
Då försvann många av Lönnlövens hajpade forwardsnamn. Då fanns ingen spelare som kunde kliva fram och bryta mönstret.
Då var saknade efter skadade lagkaptenen Kirby Dach plötsligt enorm.
Det blev utspritt och för mycket en och en för kanadensarna, som stora delar av matchen kändes steget efter USA. Både mentalt och spelmässigt.
USA:s stjärnnamn var bäst
USA:s stjärnnamn glänste starkare än någonsin. Alex Turcotte styrde in ledningsmålet. Backen Jake Sanderson spelade mest och satte knappt en fot fel. Men bäst av alla var återigen turneringens poängkung Trevor Zegras.
Kanadensarna blev stirriga varje gång Zegras var på isen och jag har full förståelse för det. Den magiska teknikern spelade finalen med ett sånt självförtroende att han med en axelryckning hade plockat ner månen om någon bad honom.
Det kändes farligt varje gång nummer 9 var på isen.
Spencer Knight visade nu på allvar att han är den talangfulla målvakt med NHL-potential som jag och många andra har trott. Utbytt och ifrågasatt efter premiärförlusten, stor hjälte i den sista matchen.
Knight från symbolisera hela laget.
Kanada inledde turneringen med sex raka segrar, men förlorade den sista.
USA gjorde precis tvärtom.
Återigen visade det sig att en förlust tidigt i turneringen inte alls behöver vara fel för att gå hela vägen.
Om man hanterar den på rätt sätt.
USA vinner sitt fjärde guld sedan 2010-talet inleddes, flesta guld av samtliga nationer. Kanada och Finland har tre var, medan Ryssland och Sverige har delat på de två återstående. USA befäster därmed sin position som en av de verkliga tungviktarna på juniorsidan
Deras hyllade juniorprogram skördade återigen framgång och det är bara att imponerad titta på.
Bästa laget vann, efter den här finalen finns det inte mycket mer att säga.
