Så nådde de toppen igen
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-04
Från sunklag till Sveriges hetaste hockeyklubb.
Djurgårdens förändring och ansiktslyft är anmärkningsvärt.
För några år sedan var klubben nära konkurs. Nu är Djurgården bara två segrar från en plats i SM-finalen.
Följ med i Tomas Ros berättelse om Stockholms stolthet – från kampen om överlevnad till slutspelssuccé.
KONKURENSEN NÄRA
Våren 2005. Djurgården hade säsongen innan storsatsat med många NHL-proffs under NHL-lockouten. Marius Czerkawski, Marcus Nilson, Dan Boyle, Daniel Tjärnqvist och Marty Turco var några av de som köptes in för stora pengar till Djurgårdens omklädningsrum.
Djurgården var även tvingade att satsa eftersom samtliga övriga lag i elitserien gjorde så och att världens bästa hockeyliga gjorde timeout på grund av en konflikt mellan spelarfacket och NHL.
Men publiken kom inte till Globen under lockouten. Det fanns inget hockeyintresse i Stockholm.
Djurgården gjorde brakförlust på flera miljoner och för att klara av elitlicensen fick en fraktion bestående av rika djurgårdare gå in med privata medel för att rädda klubben. Under en period har Djurgården tvingats att bolagisera, sälja ishall till kommunen och fått en gåva av Ericsson för en gammal namnrättighet
Stålbadet fortsatte till säsongen 2005-2006 och då hade tränarna Hans Särkijärvi och Charles Berglund en spelarbudget på 18 miljoner kronor att röra sig med.
Fantastiskt lite. Allsvensk klass.
Och när sedan spelarna gjorde fiasko i säsongsinledningen 2005 och laget låg sist i serien efter 8 omgångar var det många hängskallar i föreningen.
Men tack vare Patrik Thoresen och Fredrik Bremberg, som båda två öste in poäng, hamnade laget precis över en plats i kvalserien.
Den säsongen blev livsviktig för Djurgårdens existens och startskottet på en resa uppåt i hockeyetablissemanget.
EGNA TALANGER
En frukt och effekt av Djurgårdens bistra ekonomi var att laget inte kunde satsa och köpa in färdiga stjärnor.
När Färjestad, Linköping, Frölunda och HV71 valde att köpa VM-spelare på rad så satsade Djurgården, mer eller mindre tvingade till det, på unga stockholmare.
De avbröt samarbetet med Huddinge och sonderade varje pojklag i hela Stockholms län efter dugliga hockeyspelare. Djurgårdens juniorvärvningar skapade irritation hos många småklubbar runt om i länet, men i dag har det visat sig var ett lyckodrag av Djurgården.
Det var så man hittade Patric Hörnqvist.
Eller Marcus Krüger.
Eller Andreas Engqvist, Jacob Josefson eller Oscar Eklund.
Djurgårdens satsning på ett eget juniorlag med gedigna hockeyledare gav effekt och i dag har många av Djurgårdens elitseriespelare passerat förbi juniorlagen och drillats av Djurgårdens duktiga juniorledare.
I dag har Djurgården en uttalad policy att i första hand värva spelare som pratar stockholmska och inte försöka sig på att värva spelare utifrån landet som kan få omställningssvårigheter i huvudstaden.
PUBLIKEN
Djurgården har gjort en unik värvning som ingen annan klubb i elitserien gjort.
Förre vdn Claes Forsberg såg till att få in kompisen Jan Ednertz i organisationen och Ednertz fick i arbetsuppgift att charma fansen och se till att fotbollspubliken släppte hatet mot ishockeyn och kom tillbaka till hockeyarenan.
När klubbdirektörerna träffas på möten i dag så pratar de om att strunta i att värva en ny forward och istället värva ”en Ednertz”. Vägen till framgång går via publiken.
Lämnade Globen
För tre år sedan gjorde Djurgården även det drastiska att lämna nationalarenan för ishockey, Globen, och flytta tillbaka till gamla och slitna Hovet.
Många var negativa till flytten och klagosången sa att det inte går att tjäna pengar på företagare i Hovet.
Men med flytten till Hovet och Ednertz charmoffensiv lyckades man att få fotbolls-djurgårdarna att tycka ishockey var ballt igen och med skräddarsydda läktare och riktade säsongskort och säsongskorts-barer på Hovet blev alla målgrupper belåtna i den 55 år gamla arenan.
Före detta ståplats-publik fick en aktiv sittplats, ståplats-fansen fick bra biljettpriser och en bra arbetsmiljö utan trumma eller jobbig och störande musik a la NHL. Sedan bildades ett publikråd där fansen kunde tycka till och känna samröre med föreningen.
Djurgården tog fansen på allvar och valde ståplats-publik före slipspublik med representation, kreditkort och ointresse för hockeyn som främsta attribut.
I dag har Djurgården Sveriges bästa hockeyklack och kan sälja slutspelsbiljetter för 400 kronor styck.
Det hade inte gått för fem år sedan.
HARDY NILSSON
Den sista pusselbiten i Djurgårdens framgång och otroliga förändring är Hardy Nilsson.
En speciell tränare.
En speciell människa.
En speciell karaktär i hockeyeuropa.
I våras höll Djurgårdens ledning hemliga möten med Hardy Nilsson och advokat Mats Larsson och klubbdirektör Tommy Engström fick ljuga för Sportbladet att skydda laget när det började puttra i leden att Djurgården var på väg att plocka in en ny headcoach och på ett sätt köra över fjolårets tränarduo Tomas Montén och Mikael Johansson.
Efter säsongen 2009 skickades ett mass-sms ut till spelarna att det var stormöte på Hovet och när de kom till arenan så var Hardy Nilsson där.
Chock.
Förvåning.
En del fick nog mag-ras och oros-känslor i kroppen.
Andra kunde knappt tro att det var sant, en del journalister, när Djurgårdens klubbledning valde att förändra ett framgångsrikt koncept.
Viktigt uppsving
Den tuffe tränaren, och han som lett Djurgården till SM-guld för tio år sedan, var tillbaka och det gav ett sista och så viktigt uppsving för klubben.
I dag har Djurgården en sammansvetsad tränartrojka där Monten sköter backarna och Johansson forwards och han sköter även isträningarma. Hardy är den som pratar i omklädningsrummet och han har förmågan att skälla ut spelare, skälla ut dem på rätt sätt, men trots det även kunna vara omtyckt i spelarleden. Mycket tack vare hans hockeykunskap, rättvisa ledarskap och till viss del den där iskalla blicken som får juniorer att få hjärtklappning och som inger respekt.
SPELIDÉN
Hardy Nilsson, snart 64 år, tittade i höstas på Djurgårdens roster, laguppställning.
Många snabba spelare, tänkte han.
Många unga spelare som kan offra sig, tänkte han och stirrade in i väggen med sina ishavsblå polarhund-ögon.
Hardy Nilsson, som för 15 år sedan kom på begreppet torpedhockey, började skissa på en plan och spelidé där Djurgården skulle göra något så banalt som åka skridskor och göra det ofantligt mycket.
– Vi ska inte släppa ifrån oss pucken, sa Hardy och nickade för sig själv i våningen i centrala Stockholm.
Järnkaminerna har hittat rätt
I dag, efter 2–0 i SM-semifinalen mot Linköping har Hardy Nilssons järnkaminer hittat rätt och det finns få lag i Sverige som är så jobbiga att möta som Djurgården.
Jag har pratat med en rad motståndare till Djurgården, VM-spelare som etablerade lagkaptener. Alla är de imponerade av Djurgården och hur de spelar ishockey.
– Dom är grymma, sa Tony Mårtensson i slutet av elitserien.
Starka ord från en hockeystjärna som spelat både i NHL och KHL.
Men troligtvis sanna ord och ett bevis för Djurgården att man lyckats.
Djurgårdens järnkaminer är hetast i Sverige just nu.
Och snart får hemmafansen uppleva SM-finaler, troligtvis.