Tillbaka i Ottawa och fick stående ovationer
Uppdaterad 2013-12-02 | Publicerad 2013-12-01
Daniel Alfredsson hyllades i gamla arenan
OTTAWA. Nej, Ottawa har inte glömt sin gud...
En rörd Daniel Alfredsson hyllades med en tre minuter lång standing ovation när han i natt återvände hem till hallen han regerade under arton långa år.
– Men jag grät inte, tvärtom skrattade jag när min fru blev inzoomad på läktaren och de jublade ännu mer, säger ”Alfie” till Sportbladet efteråt.
Sedan blev han i och för sig utbuad också – som man tenderar bli när man är med och sänker sitt gamla lag med avgörande mål i tom kasse...
– Jag vet inte vad jag ska förvänta mig, sa Daniel Alfredsson lätt nervöst innan han i natt, svensk tid, för första gången skrinnade ut på isen i Canadien Tire Centre i en annan tröja än den han bar under arton långa år som den största hockeystjärnan i Ottawas historia.
Det visade sig snabbt att det inte fanns minsta anledning till oro.
Redan under uppvärmningen före första advent-mötet mellan Senators och gudens nya lag, Detroit Red Wings, började enstaka fans på de fullsatta läktarna skandera ”Alfie, Alfie, Alfie” – och skyltar med lyckönskningar och kärleksförklaringar höjdes på varje sektion.
Tre minuter hyllning
”Allt jag vill ha i julklapp är min Alfie tillbaka i Ottawa”, stod det på en...
Sedan brast alla fördämningar.
I en ceremoni strax innan första nedsläpp hyllades den 40-årige göteborgaren med en highlight-video på jumbotronen – och då reste sig alla 20 000 åskådare i en högljudd, innerlig, tre minuter lång standing ovation.
En rörd Alfredsson gjorde ett ärevarv på isen med sträckt klubba, medan spelarna i bägge lagen klappade sina klubblad i isen och den klassiska ”Alfie”-ramsan – som ekat under samma takbjälkar så oändligt många gånger – fick hela arenan att skälva.
– Det kändes nästan surrealistiskt, att man får ett sådant bemötande bara för att man spelar hockey. Jag vet inte om jag förtjänade det, men jag är oerhört tacksam mot laget och staden och fansen. Respekten är verkligen ömsesidig, säger han när Sportbladet träffar honom efteråt.
”Började skratta”
Grät gjorde han dock aldrig.
– Nej, tvärtom började jag skratta när de zoomade in min hustru på läktaren och jublet blev ännu högre, ha ha.
Sedan blev det i och för sig lite annat ljud i skällan....
Under första perioden gjorde Daniel visserligen inte så mycket väsen av sig , det kan inte vara lätt att ens stå upp efter en sådan emotionell upplevelse, men i andra började han ta fler initiativ och när landsmannen Johan Franzén i mitten av mittakten spräckte en annars formidabel Robin Lehners nolla stod han för assisten.
”Det var helt rätt...”
Då kom hemmafansen på att de faktiskt håller på Senators och började bua varje gång den nyss hyllade ex-kaptenen rörde pucken...
– Men jag tycker det var helt rätt. De ska hålla på sitt lag och jag är motståndare nu. Jag har inga som helst problem med det, säger Daniel.
Dessutom hade legendaren ett bra svar.
Han satte den matchavgörande 4-2-pucken pucken i tom kasse när en dryg minut återstod.
– Det kändes skönt att se den pucken gå in, inte så mycket för min skull som för att Senators tryckte tillbaka oss ordentligt och alltid är bra i såna situationer, säger ”Alfie” diplomatiskt.
Såväl de nya som de gamla lagkamraterna var glada över att få se ikonen hyllas på tillbörligt vis.
– Det var verkligen häftigt, han fick verkligen respekt och det förtjänar han, säger Henrik Zetterberg.
Ottawa-backen Erik Karlsson håller med.
– Det var roligt att han mötte sånt jubel. Jag tycker överhuvudtaget att fansen hanterade situationen bra. De gav honom de ovationer han förtjänade och när matchen började hejade de på oss som vanligt, säger han.
Summa summarum:
Det blev just den oförglömliga afton Gud hade hoppats på...