Leifby: Fler borde ha tittat på nyheterna
Lagläkare, huvudtränare, klubbdirektör, sportchef.
Nu finns det en ny titel i Hockeysverige att lägga på minnet, och förhoppningsvis ta lärdom av.
Professor Glädjekalkyl.
I veckan pratade jag med en ganska högt uppsatt person i en svensk fotbollsklubb som berättade att de hela tiden från myndighetshåll fått höra att det på sin höjd skulle kunna gå att släppa in 500 personer på arenorna det här året.
Max 500, alltså, men även det var högst osäkert.
Det är direkt häpnadsväckande uppgifter ställt mot de överoptimistiska hobbyberäkningar svensk ishockey brainstormade fram under sommaren.
Förhoppningarna spirade i augusti, sedan det ”medicinska protokollet” tagits fram, och på några av de där mötena som ägde rum runt om i olika hockeyklubbar spred någon uppgifter om att Riksidrottsförbundet, RF, fått indikationer på att allt var på väg att öppnas upp och att arenorna successivt skulle kunna gå att fyllas till 50 procents beläggning.
7 augusti sade Patrik Sylvegård, sportchef och vd i Malmö, till Sydsvenskan apropå publik:
– Det är ju det man får höra, att det kommer hända någonting under hösten såvida det inte kommer något nytt ”skit”.
13 augusti både trodde och hoppades Färjestads vd Stefan Larsson att klubben skulle kunna ha 5000 åskådare redan i premiären.
– Utifrån den plan vi presenterat är jag väldigt förhoppningsfull.
Kill-gissade framtiden
Om frågan ställts till exempelvis Folkhälsomyndigheten, och för de som inte hört talas om den så är det alltså en myndighet som jobbar frekvent med det här som kallas Corona-virus, hade svaret förmodligen blivit nedslående.
Det var alltså förhoppningar och behov som styrde planeringen, snarare än förhållanden och belägg.
Den ena gaphalsen efter den andra var ute och gormade om de absolut dummaste och minst respektfulla exempel vi har i samhället – nattklubbarna på Stureplan, stränderna i somras, galleriorna och Ullared – och menade att om de nu får göra något så idiotiskt borde idrotten också få göra det.
Ensamma människor på äldreboendena skulle äntligen få träffa en livs levande människa för första gången på ett halvår, och kanske också för sista gången i livet, samtidigt som folk inte fick gå på ishockey.
SKANDAL!!!
För en normalbegåvad människa var det i somras, trots ett bättre Corona-läge i Sverige, inte helt orimligt att tänka tanken att det kanske ändå inte skulle gå att trycka in tusentals människor i en ishall till hösten.
”Andravågen” var ingen statshemlighet, direkt, och kanske borde fler tittat på nyheterna i stället för i bankböckerna när de kill-gissade framtiden.
Borde fyllt på med juniorspelare
De som för några veckor sedan ylade om att vi skulle titta överallt och på alla andra – på England, på Schweiz, på Tjeckien, på Marshallöarna – har inte så många förslag kvar.
Österrikiska ligan har sänkt taket från 1500 till tusen personer, i Bern-regionen får bara tusen personer komma in i stället för två tredjedelar av arenan, och i Tjeckien, som hade en munter idé om 50 procents beläggning ett tag, är de inte bara nere på noll.
Det spelas inte ens några matcher.
– Titta på Vitryssland!!!
SHL-klubbarna styrs av handlingskraftiga män, rejäla karlar som alla har goda och täta kontakter med näringslivet, eller så kommer de därifrån själva, men särskilt modiga är de inte.
Med få undantag har det värvats spelare hela sommaren och jag är förundrad över att inte fler, ja faktiskt alla lag, tog chansen att fylla på sina trupper med juniorspelare från de egna leden.
För är det någonting det här satans viruset lärt oss så är det väl att ha respekt för det, och att inte gissa och chansa så förbannat mycket.
Det kanske även svensk ishockey hajar nu.