”Lite tävling att sälja bilar”

Mats Wennerholm

Wernblom om jobbet, utbrotten,
Foppa och jakten på två rekord

ÖRNSKÖLDSVIK. Tvåa i elitseriens skytteliga genom tiderna.

Och tvåa i utvisningsligan.

Svaret kan bara bli ett:

Magnus Wernblom, 34.

Ändå har han kanske närmare till Thomas ”Bulan” Berglunds 1258 utvisningsminuter är Håkan Loobs 305 mål.

Fram till i måndags hade ”Werner” suttit utvisad i 19 timmar och 41 minuter under sin elitseriekarriär eller 1181 minuter.

– Men stubinen har blivit längre och längre med åren, säger han.

– Jag kan tända till, men det blir inte lika ofta numera.

Nej, det är några år sedan Wernblom var med och skapade hatstämning i gamla Kempehallen, då han stod i utvisningsbåset och drämde klubban i plexit så det ekade i hallen i fjärde SM-semifinalen mot Djurgården 1998.

– Jag fick åtta matcher för det. Då var man inte glad och nöjd, direkt. Men den stämning som var i hallen den kvällen kommer man aldrig få uppleva igen. Man fick gåshud.

En kväll som slutade med att domaren Thomas Andersson fick polisskydd ut ur hallen.

Men det var då, det.

”Har en rolig tid framför mig”

På senare år är det mest Andreas Jämtin som kunnat reta upp Wernblom så mycket att stubinen inte räckt till.

Men det är svårt att hitta något att reta sig på hos den lätt febersjuka trebarnspappa som möter oss den här dagen i Ö-vik.

Det är elva minusgrader och en klarblå himmel, som bara störs av Domsjöfabriken som skickar stora rökmoln mot skyn någon kilometer bort.

Här har han sin nybyggda gula villa och det är här han ska bo och fostra nya hockeyspelare.

– Äldsta dottern Moa spelar hockey och även Lukas som är sju. Det är kul att stå vid sidan och titta på och man minns ens egna föräldrar som hade minst lika roligt som vi ungar. Så jag har en rolig tid framför mig.

Annars var det inte självklart att ”Werner” skulle välja hockeyn.

Han var faktiskt uttagen till en pojklandskamp i fotboll mot Spanien på Råsunda i slutet av 80-talet och stod vid ett vägskäl – hockey eller fotboll.

– Det var Ulf Lyfors som var förbundskapten och på något sätt hade han fått reda på att jag varit med och vunnit tv-pucken för Ångermanland. Det gillade de inte. De ansåg att jag inte var tillräckligt seriös i min fotbollssatsning och jag blev petad ur laget. Det blev ett jävla liv och stora rubriker i tidningarna. Det var man ju inte van vid i den åldern.

– Å andra sidan gjorde det beslutet att välja idrott ganska enkelt.

Det är inget du ångrat?

– Nej, fotbollen spelar ju bara en match i veckan. Det är alldeles för lite för mig. Men jag var hyfsad i fotboll. Jag var forward. Fredrik Bergqvist brukade slå inläggen och jag skallade in dem.

Både du och Fredrik flyttade från Kramfors och hamnade i Modos mest berömda årskull -73:orna. Vad gjorde den kullen så speciell?

– Alla ville framåt, det är väl inte svårare än så. Vi såg att Modo tog tillvara på oss och om vi körde på skulle vi få chansen i a-laget. Det var mer motstånd på träningarna än på matcherna kan jag säga. Och utan att vara kaxig. Det var på liv och död.

Peter Forsberg och Markus Näslund – hur många gånger proppade du dem?

– Fick man chansen att nypa till någon så gjorde man det. Sedan spelade det ingen roll vilka de var. Det var ingen som klev undan.

Trodde du då att Foppa och Näslund skulle bli världsspelare?

– Jag hade ju mött båda redan när jag spelade pojkhockey i Kramfors. Peter var otroligt liten på den tiden, men man såg att han var teknisk. Men att han skulle gå så långt trodde jag väl inte på den tiden. Att han skulle bli världens bästa spelare. Men han växte till sig. Det var Markus som var den stora stjärnan som ung. Han bara öste in mål.

Sa upp sig efter en månad

Umgås ni fortfarande?

– Nej, det gör vi väl inte. Man brukar heja när man ser dem på stan ibland. Och Peter är ju med oss och tränar nu, så honom träffar jag dagligen.

Du fick ett toppjobb på kommunen i höstas – och sa upp dig efter en månad med kommentaren att ”det passar inte mig att sitt på kontor och stirra i väggarna”?

– Nja, det var väl fler orsaker. Tiderna passade inte riktigt med hockeyn. Jag hade inget att göra.

Så du blev bilförsäljare precis som i Skellefteå?

– Jag har alltid hållt på och sålt grejer. Det blev en liten chansning när de hörde sig för från en bilfirma när jag spelade i Skellefteå. Jag provade och det blev bingo direkt. Det var ett kanongäng att jobba med och sedan rullade det bara på. Det blev roligare och roligare. Och sedan hörde en bilfirma här av sig.

Du är lika bra på att sälja bilar som att göra mål, sägs det?

– Ja, det är lite tävling. Man vill ju inte gå tom. Det gäller att hitta kunderna.

Men du är ändå en av få elitspelare som jobbar vid sidan av?

– Ja, men jag gillar det. Jag har svårt att sitta hemma.

Tillbaka till det sportsliga – varför gör du så många mål?

– Det är väl att jag är därframme där pucken passerar. Jag har väl ett hyfsat skott också. Jag har stått och nött på det ganska mycket ända sedan jag var liten.

Ibland kan jag väl tycka att jag skjuter f ö r mycket, men skjuter man inte kan det inte bli mål. Det är också en filosofi.

”Båda kan säga upp kontraktet”

Vilket mål kommer du ihåg bäst?

– Det första. I debuten borta mot Södertälje. Jag fick med mig pucken hem, men den är borta nu. Jag vet inte vad den tagit vägen. Någon av ungarna har väl tagit ut den och skjutit på tomten.

Har du redan ställt in dig på att slå Loobs målrekord?

– Då måste jag göra 306. Så vi får väl se hur länge jag tycker det är roligt att fortsätta.

Men du tänker väl inte sluta nu?

– Jag har 1+1 med Modo och båda parter har rätt att säga upp kontraktet efter den här säsongen. Så vi får se. Det känns som man varit med länge. Men så länge jag är motiverad och hel och frisk så kör jag väl på.

Vi får hoppas det.

Det vimlar inte av profiler i elitserien.

Inte av Wernbloms kaliber.