”Hur jobbar egentligen svenska klubbar?”
Hockeysäsongen rullar på.
Och det sparkas på.
Jag bara undrar: Hur jobbar egentligen svenska klubbar?
Två huvudtränare i SHL och Hockeyallsvenskan (HA) har fått sparken bara det senaste dygnet. Numera höjer man knappt på ögonbrynen när en tränare i SHL eller HA får sparken. Så långt har det alltså gått.
Vi är i mitten av januari och redan har åtta huvudtränare tvingats bort.
Åtta. Av 28.
Känn på den. Närmare 30 procent har alltså redan fått kicken. Hur stort är procenttalet när säsongen är över?
50?
Är det rimligt? Är det här sunt?
Nej, jag tycker inte det.
Det är en speciell säsong, det är jag om någon medveten om. Årets kvalspel är det viktigast någonsin i svensk hockey. Det handlar om en plats i solen och bad i miljonerna (SHL) eller en plats i solförmörkelse på hockeyns bakgård (HA).
Pressen från sponsorer, publik och supportrar är stenhårt. Självklart är det en bidragande orsak, men det är långt ifrån hela sanningen.
Rekryteringsproblem
I många av fallen under årets säsong tycker jag dessutom att det har varit en korrekt åtgärd att sparka tränaren. Det har helt enkelt varit fel person på fel plats. Fel tränare i fel bås.
Leksand är exempelvis ett tydligt exempel. Brynäs ett annat. Södertälje ett tredje.
Det jag är mest kritisk till är hur många kan hamna så snett. Hur kan så många klubbar/sportchefer rekrytera så otroligt fel? Åtta tränare av 28 och vi har bara kommit halvvägs in i säsongen.
Att det kan bli fel en, eller två, eller till och med tre gånger köper jag.
Men åtta.
Hur hamnade många klubbar i en situationen där de anställer fel person eller inte har tålamod att jobba vidare med rätt person?
Lite som att kissa på sig
Ett enkelt svar är att en kickad tränare är enklaste sättet att få till en svår förändring. Så är det. På kort sikt är en sparkad tränare många gånger vägen mot en snabb effekt.
Att sparka tränaren är lite som att kissa på sig en svinkall vinterkväll: Varmt och skönt för stunden, men ganska snabbt kommer verkligheten ikapp.
Man kan vifta bort sparkhysterin med att det inte är synd om tränaren och att han har full lön en, två eller till och med tre säsonger till. Eller att en sparkad tränare är inte värre än en sparkad spelare.
Det första stämmer, men inte det andra.
Att sparka en tränare är något helt annat än att sparka en eller två av 25 spelare. Vilken tränare en klubb har valt och hur rekryteringsarbetet har gått till, och hur staben runt honom byggs, säger också en hel del om hur en klubb mår och fungerar.
Det här handlar inte om att jag i första hand tycker synd om den enskilda tränaren. Det här handlar om att jag är orolig för hur svensk hockey jobbar.
Hur går rekryteringsarbetet till?
Är det en ensam sportchef som skjuter från höften?
Hur bygger klubbarna sin tränarstab?
Inte minst här har jag ställt mig frågande när jag ser hur klubbarna syr ihop sina tränarkonstellationer. Det känns i alldeles för många fall som man inte tänker på att få ihop ett fungerande tränarteam som kompletterar varandras styrkor och svagheter.
Hur identifierar klubbarna det verkliga problemet som leder till att man hamnar i en ond cirkel av sparkade tränare?
Svensk elithockey är i dag en miljardindustri och det måste ställas betydligt högre krav här. Vi kan vara överens om att klubbar som har valt att sparka tränare sällan eller aldrig är samma klubbar som är framgångsrika över tid.
Det handlar inte om att de framgångsrika behåller dåliga tränare för sakens skull. Nej, det handlar betydligt mer om att man är noggranna när man rekryterar sin tränare.
Och inte minst: är noggranna hur man bygger tränarlaget runt sin huvudtränare. Jag gläds verkligen när jag ser klubbar som Frölunda och Växjö år efter år ligga med i toppen.
Två exempel på klubbar som verkligen prioriterat långsiktighet på ledarsidan. Samtidigt kan jag känna viss sorg över hur det jobbas på många andra håll.
Och inte minst en stor oro hur det egentligen står till i svenska elitklubbar.