Poängkungen: ”Djurgården inget alternativ”
Publicerad 2017-10-05
Han kom från AIK till Färjestad med en tydlig uppgift – att producera.
Michael Lindqvist, i succékedjan med Dick Axelsson och Rasmus Asplund, har inte gjort någon besviken.
– Vi har funnit en grym kemi, säger poängkungen.
De senaste säsongerna i hockeyallsvenskan har 23-åringen haft en spikrak kurva uppåt.
16 poäng 14/15.
25 poäng 15/16.
39 poäng 16/17.
Så när Michael Lindqvist skrev på för Färjestad i våras hymlade inte sportchef Peter Jakobsson med förväntningarna:
– Han kommer till oss för att producera mål och poäng.
Forwarden har tackat för förtroendet genom att spotta in fem mål på fem matcher – och tre assist på det.
– Jag har fått en roll i laget där jag spelat i mycket offensiva situationer. Det är såklart skönt att det lossnar direkt och att man producerar när man får det förtroendet, säger Lindqvist.
Han har bildat en slagkraftig kedja med Dick Axelsson och Rasmus Asplund – och trivs i omgivningen.
– Vi har funnit en bra kemi och haft ett spel som funkat ända sedan försäsongen. Framför allt vårt powerplay har varit giftigt.
”Djurgården var aldrig ett alternativ”
Han kom till AIK som junior och har jobbat sig upp i klubben. När han i våras hade växt ur den allsvenska kostymen – och skulle ta på sig SHL-diton – valde han att flytta tvärs över riket till Värmland och Färjestad.
Du har bott i Stockholm hela livet. Pratade du någonsin med det lokala SHL-alternativet?
– Djurgården var aldrig ett alternativ med tanke på min bakgrund i AIK. Jag förde aldrig några diskussioner med dem.
Hur var det att lämna storstan för Värmland?
– Det är ju lite annorlunda, men jag trivs väldigt bra i Karlstad. Jag har inga problem med att det är än mindre stad, tvärtom trivs jag väldigt bra.
Blickar över atlanten
Så var kan det sluta med tanke på den ständigt ökade produktionen?
– Jag är 23 år och har förhoppningsvis många är kvar. Jag skulle väl ljuga om jag sa att jag var nöjd. Det är klart att man alltid har en dröm om att ta sig ännu längre…
Hur långt då?
– Det är väl andra sidan Atlanten som är högsta drömmen, även om man vet att det är tufft.