Bud och domarna vill nog glömma det här

Hans Abrahamsson: En solklar utvisning som missades och som fick stora konsekvenser

SKELLEFTEÅ. Linköping behövde stjäla en bortaseger och lyckades redan i första matchen.

En match avgör egentligen ingenting.

Men det som blir helt avgörande är hur Skellefteå hanterar det här bakslaget.

Vi fick se en riktigt bra inledningsmatch på den här semifinalen. En matchserie som har alla förutsättningar att rakt igenom bjuda på högkvalitativ hockeyunderhållning.

Under den första halvan var det Skellefteås match och 2–0-ledningen kunde ha varit större. Hemmalaget kom ut med sitt karakteristiska tiki-taka-spel där tempot och kortpassningsspelet sårade Linköping gång på gång.

Gästerna tvingades ägna sig mer åt överlevnad än att odla ett eget konstruktivt spel. När Skellefteå trummar på i anfallsvåg efter anfallsvåg är det som att möta ett speedat malmtåg – tungt och snabbt på samma gång.

Ändå lyckades Linköping slingra sig ur greppet och äta sig in i matchen. De fick i gång både fötter och huvuden och hittade allt oftare konstruktiva spelvägar ur Skellefteås ständiga press.

Det är bara att lyfta på hatten för detta Linköping.

Magnus Johansson var lysande under ­hela matchen. Carl Söderberg var tillbaka och en av de absolut bästa.

Roger Melin kan ha något stort på gång med det här laget och Skellefteå måste definitivt spela på absolut toppnivå för att vinna de fyra matcher som krävs.

Klass rakt igenom

Reduceringen i inledningen av tredje perioden var både viktig och vacker. En snabb spelvändning, Goren lirkade pucken vidare till Mattias Weinhandl som serverade Patrik Zackrisson.

Avslutningen var klinisk. Klass rakt igenom.

Situationen strax innan kvitteringen blev både omdiskuterad, olycklig och troligtvis avgörande. Skellefteå hade power play med sex minuter kvar och en ypperlig möjlighet att göra 3–1.

Givetvis borde det ha varit en utvisning när Robin Figrens höga armar och klubba träffade Bud Holloways ansikte.

Samtidigt kan ju inte Holloway, och några av hans lagkamrater, bara sluta spela om han inte är allvarligt skadad, och det var han inte. Bara två minuter senare satte en frustrerad Holloway in en idiotisk armbågstackling mot huvudet på Simon Hjalmarsson.

Handlar det om en slutspelsmatch får man f-n köra till avblåsningen kommer. Inte minst när det står 1–2 och bara minuter kvar att spela.

Holloway måste höja sig

Skellefteå har – med all rätt - hyllats efter den överlägsna seriesegern och fyra raka­ mot ett totalhavererat Brynäs. I går kom första riktiga motgången på ett tag och det är i de kommande matcherna vi får se vad detta Skellefteå verkligen är gjort av.

En som definitivt måste höja sig är poängkungen Bud Holloway, som inför matchen fick pris för elitseriens värdefullaste spelare. Det spelar ingen roll hur många poäng han gjorde i det förra slutspelet eller att han nu ligger med i toppen av den interna poängligan.

Holloway var långt ifrån någon avgörande spelare i kvartsfinalen och insatsen i går höll definitivt inte slutspelsklass. Och då tänker jag inte bara på de två situationerna i den tredje perioden.

Kanadensaren ser formlös ut. Han saknar frekvensen i åkningen, kraften i närkamsspelet och precisionen i passningsspelet.

Ska Skellefteå överleva den här semifinalen måste de få ut mer av Holloway.