Wennerholm: Det var klasskillnad
Publicerad 2017-11-11
HELSINGFORS. Usch, vilken mardröm matchen mot Finland blev.
Det var länge sedan jag såg ett svenskt landslag bli så utspelat som de blev i slutet av andra perioden här i Hartwall Arena.
Det var som om hela laget fick soppatorsk på samma gång.
Efter två raka segrar mot Tjeckien (5-3) och Kanada (2-0), hade Rikard Grönborg inte så mycket att fundera över inför OS och nästa turnering i Moskva i december.
Efter matchen mot Finland fanns fler frågor än svar.
Det var klasskillnad.
Det ska egentligen inte finnas några ursäkter, men jag kan ändå hitta en förklaring till lagets kollektiva kollaps.
Sverige hade inget optimalt spelprogram fram till det här avslutande mötet med Finland.
Match I Örebro i onsdags, flyg till Helsingfors och träning på torsdagen, en tuff match mot Kanada på fredagskvällen och sedan ny match mot finländarna bara 21,5 timmar senare.
Det kändes som tanken var helt tom mot Finland, som vilade från spel på fredagen.
Den där riktiga energin och skärpan fanns inte.
Även jättetalangen oskärpt
Till och med supertalangen Rasmus Dahlin såg ut som sina sjutton år, speciellt när Eeli Tolvanen snodde pucken av honom och kunde servera Jukka Peltola till 2-0 redan 50 sekunder in i andra perioden. Den 18-årige Tolvanen som är Finlands svar på Dahlin just nu.
Det kändes som matchen dog ungefär där.
Dahlin hade sina problem mot det här motståndet, men samtidigt gör han saker som gör att man tror att han kommer från en annan planet än de andra på isen.
Och även betydligt mer rutinerade Magnus Nygren blev bortgjord inför Finlands 3-0 efter 10.59. Då trodde jag det skulle rasa i väg ordentligt. Men en snabb reducering (Fredrik Pettersson) bara tjugo sekunder senare stoppade den värsta blödningen.
Men svenskarna hade en hel del tur att det inte rann iväg ännu mer i slutet av andra perioden, då Finland parkerade så länge i Sveriges zon att jag inte protesterat om domarparet från Tjeckien skrivit ut parkeringsböter.
Det var fem minuters kontinuerlig press mot den då inbytte Jhonas Enroth.
Hemska minuter med blågula ögon. Det var total utspelning, det var pojkar mot män.
Bidrog med energi
Den tredje perioden blev inte lika hemsk, där framför allt Patrik Cehlin kom in med fart och energi.
Men SHL:s hyllade passningskung Johan Ryno märktes knappt och petades i sista perioden, då John Norman gick in och tog hans plats bredvid Dick Axelsson och Linus Omark. Det blev inga poäng alls för Ryno på de tre matcher han spelade.
Liraren och Schweizstjärnan Robert Nilsson kändes också långt från en OS-plats på de två matcher han var med.
Och hela backsidan svajade. Det känns som den svagaste lagdelen just nu.
Målvakten Magnus Hellberg, som storspelade och höll nollan mot Kanada, var plötsligt mänsklig igen och byttes alltså ut efter tre finländska mål.
Nu går det inte att byta ut halva laget inför Channel One Cup och det är svårt att helt döma ut spelare som kanske bara hade en eller några dåliga dagar.
Vi får inte heller glömma att det här laget slog både Tjeckien och Kanada.
Det är ändå en godkänd turnering trots det tillfälliga haveriet mot Finland.
Men jag har varit inne på det förr:
Rikard Grönborg har ett jättepussel att lägga inför OS, till skillnad mot när NHL-spelarna finns med. Då är truppen mer eller mindre given på förhand.
Nu krävs mer fingertoppskänsla, där dagsform är en färskvara som måste utnyttjas.
Men det är långt ifrån någon katastrof i dagsläget.
Motståndet i Karjala Cup är ungefär detsamma som Sverige kommer att möta i OS och två segrar på tre matcher är ändå okay i det här läget.
Dessutom har Grönborgs tilltänkta förstakedja levererat.
Skellefteås Joakim Lindström, Pär Lindholm och Oscar Möller känns OS-klar redan nu.
Problemet är att resten är ett större frågetecken än de var inför turneringen.
Vad Grönborg tyckte själv fick vi aldrig veta, då han inte kom ut till media efteråt. Jag trodde det ingick i arbetsbeskrivningen att sammanfatta en turnering som den här, men han var tvungen att ha enskilda samtal med spelarna efteråt.
Det kan jag i och för sig förstå.
Men det är sällan sett en förbundskapten hålla sig undan efteråt. Kanske ett tecken på hur det här förlusten sved innerst inne.