”Där hemma sågs jag som gammeldags...”

Janne Karlsson ratades i elitserien – nu gör han succé i KHL

helskärm

Säsongen inleddes med en ofattbar tragedi.

Den fortsatte med att Jan Karlsson, 53, ställdes inför valet att ta över efter sparkade kollegan och nära vännen Bengt-Åke Gustafsson.

Men nu gör han dundersuccé som huvudtränare för KHL-klubben Atlant.

– Om jag fått drömma hur det här skulle utveckla sig hade det inte ens varit i närheten av en sådan framgång, säger den förre HV-tränaren.

Bengt-Åke Gustafsson blev förste svensk att leda ett KHL-lag.

Men hans tid blev kortvarig.

För en månad sedan sparkades han från Atlant. Frågan om att ta över laget gick till hans assistent Jan Karlsson.

– Jag blev inkallad till ett möte med sportchefen och några killar från styrelsen. De sa: ”Innan du svarar ja eller nej vill vi säga att ditt svar inte har något med Bengt-Åke att göra. Han kommer att försvinna oavsett”, berättar Karlsson.

Vid den tidpunkten visste Bengt-Åke alltså inte om att han skulle få sparken?

– Nej. Jag sa till dem att jag måste ta ett snack med Bengan först. Så jag, vår tredjetränare och folket från klubben åkte hem till Bengan och informerade honom.

Hur kändes det?

– Självklart jobbigt som fasen, men det fungerar annorlunda här i Ryssland.

Hur tog Bengt-Åke beskedet?

– Han blev givetvis besviken över att tvingas lämna. Samtidigt är han precis som jag professionell och vet hur det fungerar.

Vaskade om lite i kedjorna

Karlssons tid som huvudtränare för Atlant kan inte benämnas som något annat än succé.

Sedan han tog över den 4 november har Moskvaklubben radat upp tio raka segrar. Det skiljer bara en poäng upp till divisions-ettan Dynamo Minsk, trots att Minsk spelat tre matcher mer än Atlant.

Vad har du egentligen gjort med laget?

– Det är inga jättesaker. Vi vaskade om lite i kedjorna så killarna skulle känna att något var nytt. Sedan hade jag ett längre snack om att vi skulle göra allt tillsammans och måna om varandra. Efter det har grabbarna verkligen krigat som fasen.

Vad är skillnaden mellan att träna ett lag i KHL jämfört med elitserien?

– Som huvudtränare i KHL bestämmer du allt. Från mattider, resor till det taktiska och själva coachningen. Hemma var det också mer att man gav killarna en taktiktavla och så skulle alla snacka. Här bestämmer tränaren vad det ska snackas om.

Det kanske passar dig?

– Ja, hemma i elitserien ansågs jag ju av en del som väldigt gammeldags i min ledarstil, säger Karlsson och skrattar.

Stortrivs i den nya miljön

När Sportbladet får tag i Jan Karlsson har han precis kommit hem från en sex dagar lång bortaturné längst bort i östra Ryssland.

Han vilar ut i lägenheten 20 minuters promenad från arenan i Moskvaförorten Mytisjtji. Där bor han tillsammans med hustrun Carina.

På frågan hur de trivs i sin nya miljö kommer svaret blixtsnabbt.

– Vi stortrivs.

Då ska vi veta att Karlsson fick en minst sagt turbulent inledning på sin tid i Ryssland.

Tragedin slog till samma dag som Atlant premiärspelade i KHL.

– Saftblandarna som går i gång vid reklamavbrott började plötsligt blinka. Jag tänkte att vad fasen det har ju nyss varit ett reklamavbrott. Sedan sa de något på ryska i högtalarna och plötsligt såg jag hur tårarna började rinna på vår back (Andrej) Zubarev. Då förstod jag att det hade hänt något riktigt galet, berättar Karlsson.

Lokomotiv Jaroslavls plan hade störtat och hela laget förintats.

En av de omkomna var svenska målvakten Stefan Liv. En person Jan Karlsson kände väldigt väl efter sina år som tränare i Tre Kronor och HV 71.

– Det tog verkligen styggt med Stefan. På helgen var det minnesceremoni i Jaroslavl och vi var fem–sex kompletta lag som var där. Det var fruktansvärt att se Stefans fru sitta där bredvid hans kista.

Och Karlsson kunde lika gärna själv ha suttit i det plan som störtade. Han var en av två huvudkandidater till att ta över Lokomotiv Jaroslavl. Klubben valde Brad McCrimmon och Karlsson hamnade i Atlant.

”Mest tänkt på Stefan”

Hur många gånger har du tänkt tanken att det lika gärna kunde ha varit du som tränat Jaroslavl?

– Visst har jag tänkt på det. Men det är mer att jag har tänkt på Stefan och de andra som drabbades. Jag har definitivt inte blivit rädd för att flyga. Det som var jobbigt i början vara att pojkarna i laget var så nere av både sorg och rädsla.