Leifby: Ishockey? Nej, vanvett på is
Det finns matcher spelare har drömt ett helt liv om att få spela, och det finns matcher de helst av allt hade sluppit.
Mora utmanar Leksand om en plats i SHL.
Där har ni precis den matchen.
Och den matchen.
Den berömde svenske konstnären Anders Zorn föddes i Mora och dog i Mora och trots att han målade flitigt hann han tyvärr aldrig skildra syntesen mellan en riktigt buffligt stor och härlig hockeyröv och ljusets reflexer i nyspolad is.
Mmm.
Det är nog dags att rota fram akvarellfärgerna och lite sugande papper nu för det som komma skall bör dokumenteras på alla sätt det går.
Mora har, precis som Zorn brukade göra, klätt av de levande modellerna framför sig och fått dem att stå helt stilla.
Karlskoga hade inte mycket att komma med – nej, de hade faktiskt inte en suck – i den allsvenska finalen och Mora avgjorde så snabbt det bara gick.
Tre raka.
Två veckors vila
Överkörningen inleddes redan 1.55 in i den första matchen när Kevin Goumas brakade in Moras ledningsmål med ett slagskott i krysset, och den avslutas på hemmaplan i tredje mötet när Viktor Amnér Kennholt-klappade in en puck på samma sätt och i spel 5-mot-3 sedan Daniel Wessner idiotbråkat sig och sitt lag bort från den här finalserien.
3-0 i matcher och nästan två veckors vila inför Derby della Dalmas.
Mora kunde inte gett sig själva bättre förutsättningar inför den serie som nu stundar mot ärkerivalen.
Ishockey?
Nej, vanvett på is.
Utgången av bäst-av-sju-mötet känns lika ovisst som Jan Simons frisyr dagen efter träskorsfestivalen i Ramsele.
Mora och Leksand är och betyder allt och lite till och det här rivalmötet, med allt som står på spel, går inte att mäta med någonting annat svensk hockey erbjuder den här våren.
Bäst av sju – sämst av sju
Mora vann allsvenskan, Leksand slutade sist i SHL, endast Siljan skiljer dem åt och den här matchserien är årets mest befogade hockeyholmgång.
Bäst av sju.
Sämst av sju.
Känslan är att det här back-to-back-to-back-to-back-osv-mötet kommer att leva sitt eget liv och att allt som skett tidigare under säsongen är helt oväsentligt från nu.
Ishockey är en fysisk sport, det är kamp, tacklingar, skott på mål och trafik framför kassen men det är också en mäktig mental dust där det stora avgörs i det lilla.
I byte för byte, i sarghörnen, i varenda skär och i hundratals kamper på blå som ingen för någon statistik över eller sätter på pränt.
Gå in på valfri skola i Mora och fråga om någon vill möta Leksand i bäst av sju och alla sträcker upp handen.
Gå sedan in på valfri skola (om det finns någon kvar?) i Leksand, ställ samma fråga om Mora och du kan räkna till lika många nävar i luften.
Sedan?
Sedan kommer satsningar, kontrakt, lön på kontot, förväntningar, förhoppningar och med det krav, oro och ångest.
Kaos.
Logiklösande sådan.
Skickat hem fru och barn
Modo var ett mycket bättre hockeylag än Leksand i fjol men när de skulle stänga, låsa och klappa igen verksamheten för säsongen hade de hunnit bli så stressade och nervösa och lösa i magen att de började leta efter nyckeln som de hade i sin hand.
Vad som avgör Slaget om Siljan?
Fan vet.
Kunde en liten amerikan vid namn Montpetit fösa Leksand till SHL liggande i luften för ett år sedan, så kan en amerikan som hämtad från ”Grottbjörnens folk” knölpåksknuffa in avgörandet om en månad.
Leksand kommer till det här mötet som en slagpåse, Mora som en frustande segermaskin, och hade jag varit röd i själ och hjärta hade jag blundat, knäppt händerna och tänkt på Jeremy Colliton.
Transatlanten (som knappt är torr bakom öronen) blev kvar i Mora två gånger om och det känns som att sagans lyckliga slut redan har skrivits någonstans.
Colliton har skickat hem fru och barn till Amerika och det skickar tydliga signaler.
Krigsberedskap.
Frågan är om brandmästaren och alkemisten ”Perra” Johnsson från Molkom lyckas lyfta sitt nedtryckta lag ytterligare en gång.
Eller brände han all sin svartkonst i finalserien i fjol?